Vad män än gör så gör de fel – den absurda statsfeminismen i högskolan

Kontinuerliga undersökningar under flera år visar att svenska män väljer bort högskolan, och att kvinnor nu i över trettio år har varit i majoritet på högskolans grundutbildningar. I Högskoleverkets rapport Kvinnor och män konstateras just detta. Allt det som feministerna önskat sig slår idag in - kvinnorna står för de flesta examina som utfärdas och är mer välutbildade än någonsin! Detta borde vara mumma för statsfeministerna, och kanske kunde de storsint vända sina jämlikhetsivrande blickar mot männen, och fråga sig hur vi på sikt kan få fler män att välja högskoleutbildningar. Men icke. Istället fokuseras det faktum att i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, är bara 18 procent kvinnor. Detta är med all säkerhet en siffra som kommer att jämnas ut inom tio till tjugo år, när den majoritet av kvinnor som är i systemet idag går vidare i sina karriärer. Men slutsatsen blir så klart helt i linje med statsfeminismens ideologi - de ojämlika strukturerna består trots att det finns fler högutbildade kvinnor än någonsin. Som man frågar får man svar, och nu faller man tillbaka på en andra försvarslinje för att försvara ideologin - nu heter det istället att högutbildade kvinnor blir omsprungna av män som struntar i utbildning och tar en “genväg” till toppjobben.

Det går helt enkelt inte att göra rätt som man i statsfeministerna förlovade land. Det enklaste vore väl att man helt enkelt gör som Feministiskt initiativ föreslagit och inrättar ett jämställdhetsdepartement. Där kan man ta fram femårplaner för den samhälleliga fördelningen av män respektive kvinnor i olika samhällssektorer. På så vi kan socialstaten vara säker på att inga män springer om kvinnor inom något område. Och genom ett tio-årigt moratorium på professorstillsättningar kan man även åtgärda det faktum att några män kommer att bli professorer de närmaste åren. Att diskutera de verkliga problemen som svenskt högskoleväsen står inför är naturligtvis för svårt.

Mera intressanta observationer från feminismens förlovade land i andra aktuella ämnen finner du här och här.

Feministisk porr får 350.000 i stöd – det är skillnad på porr och porr tycker tydligen Svenska Filminstitutet!

Det finns en typ av vänsterextremister som alltid förmår vända kappan efter vinden lite snabbare och med lite större frimodighet än andra, och en sådan är den svenska ”dokumentärfilmaren” Mia Engberg, känd för sina härligt provokativa feministfilmer. Naturligtvis rör hon sig alltid inom det svenska kulturlivets snäva ramar av sexualradikalitet och råfeminism. Och nu är det dags för dig, ärade skattebetalare att hosta upp 350.000 riksdaler för Engbergs nya ”filmprojekt” – feministisk porr! Svenska Filminstitutet riktigt frustar av frigjordhet. Radikalt värre må jag säga, att mjölka samhället på pengar till sitt lilla favoritprojekt. De ”nya” (som låter ungefär lika originella som alltid…) radikala feministerna dissar minsann inte porr, utan det är en fråga om makt. De ska alltså göra sin egen porr nu, med samhällets stöd, eftersom varje liten nyck som dessa feminister får naturligtvis är ett riksintresse och då står Svenska Filminstitutet till tjänst. Kan man inte tänka sig en kampanj på temat ”Vägen till frihet går via fri sex”, där Socialstyrelsen, Svenska Filminstitutet, RFSL, Stockholms läns landsting och Apoteket AB helt enkelt visar statligt finansierad feministporr i operationssalar och väntrum i samband med tvångsutdelning av kondomer och demonstration av sexleksaker? Hanne Kjöller ställer upp som kampanjgeneral!

Ny doktorsavhandling visar att unga kvinnor pressas till abort av ”sin partner, föräldrar, vänner och samhällsnormer”

Avhandlingen visar att unga kvinnor inte ser något alternativ till abort. De pressas av sin partner, föräldrar, vänner och samhällsnormer och unga pojkar drar sig inte för att medge att de skulle försöka övertala sin partner att välja abort, om hon blev gravid. “Flickorna har frihet att välja – bara de väljer abort” är hur de unga männens syn beskrivs. De som varit tveksamma att göra abort berättar om hur de känt sig övertalade att välja abort av vårdpersonalen.

Fredag 25 april 2008 läggs en ny doktorsavhandling, om preventivmedel och abort, fram vid Uppsala Universitet.

Då tidigare forskning framför allt berört kvinnors upplevelse av och motiv till abort har denna undersökningens huvudfokus varit på ”beslutsprocessen i samband med abort och hur denna är relaterad till stöd och bemötande från betydelsefulla personer i flickornas omgivning samt rådande normer i samhället”. (sid 67)

Det är tyvärr mycket tydligt att många unga kvinnor inte upplever att de har några alternativ till abort. Avhandlingen bekräftar också tidigare studiers resultat att ekonomiska skäl är ett viktigt skäl till abort. Ja till Livet anser att föräldraförsäkringen behöver reformeras för att tillgodose unga gravidas och unga mammors behov och att vårdpersonalens bemötande måste kvalitetssäkras så att inte några unga kvinnor skall känna sig övertalade att välja abort.

INGA ALTERNATIV TILL ABORT

I flera fall är resultaten från avhandlingen nedslående. Dels visar den, mycket tydligt dessutom, att ungdomar inte upplever att det finns några alternativ till abort.

”När det gällde att ta beslut om en eventuell abort kände både flickor och pojkar maktlöshet. Flickorna kände sig pressade genom de påtryckningar som de ofta utsattes för av sin omgivning i form av partner, föräldrar, vänner och samhällsnormer. Pojkarna kände sig å sin sida maktlösa eftersom de formellt saknade rätt att vara med och bestämma. Samtidigt som pojkarna tyckte det var viktigt att flickorna själva fick fatta beslutet svarade många att de skulle försöka övertala en gravid partner att göra abort.” (Ur pressmeddelandet från Uppsala Universitet)

”FLICKORNA HADE FRIHET ATT VÄLJA – SÅ LÄNGE DE VALDE ABORT”

Avhandlingen visar mycket tydligt att unga kvinnor idag pressas att välja abort. I den del av avhandlingen där unga kvinnor följts genom deras abort, studie 3 (av 5) blir resultatet mycket tydligt:

“Partners were commonly described as having made clear remarks in favour of termination, and the underlying message throughout the decision-making process was that the girls had freedom of choice – as long as they decided to terminate the pregnancy.” (sid 43)

Kvinnorna fick frihet att välja – så länge de valde abort.

”ÖVERTALADE ATT VÄLJA ABORT”

Unga kvinnor har det senaste året riktat frän kritik mot sjukvårdspersonal; att de pressats att välja abort, vilket framkommit i SVT-dokumentären ”Jag ska göra abort” och i flera av tv-programmen som sänts om unga mammor.

Också i denna avhandling visar sig ungdomars kritik mot sjukvården. Unga kvinnor känner sig övertalade att välja abort och de efterlyser en mer nyanserad rådgivning.

“Informants who were ambivalent, particularly, felt they were persuaded towards termination, and several stressed the need for more nuanced advice. For these young women, in particular, neutral attitudes from health care professionals were of great importance.” (sid 43)

PÅTRYCKNINGAR OM ABORT FRÅN PARTNER FÖRÄLDRAR OCH VÄNNER

Omgivningens påtryckning att välja abort kommer också fram:

”Paradoxalt nog uttryckte både flickor och pojkar maktlöshet inför beslut om abort; flickor å ena sidan genom de påtryckningar som ofta utövades av omgivningen (dvs. partner, föräldrar, vänner)” (sid 69)

POJKARS RISK – ATT GRAVIDITETEN FULLFÖLJS

Avhandlingen målar upp en mycket mörk bild av unga killars syn på sexuella risker. Risker att smittas själv vägde tyngre än en partners eventuella risker:

”Personliga risker i samband med oskyddat sex vägde dessutom ofta tyngre för dessa pojkar än eventuella risker för partnern, i synnerhet en tillfällig sådan. Risk för oönskad graviditet blev i realiteten ett hot först om den skulle fullföljas – ett alternativ som dock få av de intervjuade tonårspojkarna ansåg som troligt.” (sid 6

Många pojkar medgav också att de skulle försöka övertala en gravid partner att göra abort.

”Trots att flera av pojkarna hävdade vikten av flickors ensamrätt till beslutet, trodde de flesta att de ändå kulle [sic] försöka övertala en gravid partner att göra abort.” (sid 69)

SLUTSATS: ”NEUTRALT BEMÖTANDE FRÅN VÅRDPERSONAL AV KOLOSSAL BETYDELSE”

När Ekstrand summerar resultaten föreslår hon ett antal åtgärder och förslag till framtida forskning. Det enda förslag hon för fram rörande abort är mycket kraftfullt; att vikten av en neutralt bemötande från vårdpersonalen vid både bemötande av en abortsökande och under rådgivning av ”kolossal betydelse”.

“A neutral approach by health care professionals when meeting with the abortion applicant and during counselling seemed to be of immense importance, and should be further encouraged.” (sid 60)

MER OM DISPUTATIONEN

Vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Medicinska fakulteten vid Uppsala Universitet, lägger Maria Ekstrand fram sin avhandling om ungdomars risktagande och deras syn på preventivmedelsanvändning, abort och sexuellt överförbara infektioner.

Disputationen äger rum fredagen 25 april klockan 9.15 i Universitetshuset i Uppsala.

Titeln på avhandlingen är ”Sexual Risk Taking: – Perceptions of Contraceptive Use, Abortion, and Sexually Transmitted Infections Among Adolescents in Sweden”

Opponent är professor Ann Lalos, Umeå.

Länk till pressmeddelandet för avhandlingen:
http://www.uu.se/nyheter/nyhet.php?id=148&typ=pm

För rapporten i sin helhet; klicka på nedanstående länk och välj ”Fulltext”.
http://publications.uu.se/abstract.xsql?dbid=8598

Länk till rapporten i sin helhet (pdf-fil):
http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_uu_diva-8598-1__fulltext.pdf

Länk till Ja till Livets pressrum
http://www.newsdesk.se/pressroom/jatilllivet

Ja till livet - Högsta aborttalet sedan 1990!

Inte sedan 1990 har aborttalet varit så högt som det blev under 2007, då det enligt Socialstyrelsens rapport ”Aborter 2007” gjordes 37 205 aborter i Sverige.

Sedan år 2000 har antalet aborter ökat med 20%, från 30 980 till 37 205 aborter, att jämföras med år 2006 då det utfördes 36 045 aborter.

Antalet tonårsaborter har under samma tid ökat från 4 673 till 7 584, en ökning på hela 62%. Sedan 1995 har tonårsaborterna i absoluta tal ökat med 81% och räknat per tusen kvinnor med 47%.

År 2006, gjordes det 7 532 aborter av kvinnor i åldern 15-19 år. 2007 innebar en liten ökning i absoluta tal, men en minskning med två procent räknat i antal aborter per tusen kvinnor.

Varje vår presenterar Socialstyrelsen helårsstatistiken för fjolårets aborter. De senaste sju åren har man tvingats redovisa höjda aborttal sex av gångerna.

Oklart hur många barn som gjorde abort under 2007

Tidigare har Socialstyrelsen noggrant redogjort för hur många barn, som ej fyllt 15 år, som genomgick under abort. Detta gör man inte men under de fem senaste kända åren under 2000-talet pendlade denna siffra mellan 255 och 281 per år, vilket var högre än i alla övriga nordiska länder tillsammans.

Sena aborter efter utgången av 18:e graviditetsveckan ökar stadigt
Under år 2007 beviljades 416 av de 471 ansökningarna om abort efter graviditetsvecka 18. Av de 242 fall ansökan i huvudsak åberopade fosterskador beviljades samtliga. Av de 227 ansökningarna där sociala problem var huvudindikation beviljades 172, vilket motsvaras av 75,8% av ansökningarna.

De senaste åren har andelen beviljade ansökningar legat konstant på mellan 88% och 89%, medan antalet ansökningar ökat kraftigt från 379 till 471, en ökning med 24% på två år.

Sedan 1998 har antalet beviljade ansökningar ökat i stort sett varje år, från strax under 200 år 1998 till 416 år 2007, en ökning med över 100%.

Kommentarer av Johan Lundell, generalsekreterare i JA till Livet:

”Förra året gjordes fler aborter i Sverige än vad det gjorts under något år sedan 1990; detta oavsett om man räknar det totala antalet aborter eller räknat i aborter per tusen kvinnor. Fjolårets rekordhöga aborttal bland tonåringar fortsätter öka i absoluta tal, men är, glädjande nog, en minskning räknat i aborter per tusen kvinnor. JA till Livet ser fram emot den av regeringen tillsatta arbetsgruppen, ledd av Anders Milton, och möjligheterna att få till stånd av en utvärdering och saklig diskussion kring Sveriges misslyckande att stoppa ökningen av antalet aborter i landet.”

”Sverige är det enda europeiska land som tillåter abort utan prövning fram till graviditetsvecka 18 och antalet beviljade ansökningar om abort efter vecka 18 ökar för varje år. Alla, 242 av 242, ansökningar om abort som åberopade fosterskador som skäl beviljades under året. Detta visar att rådets tidigare bedömning att Socialstyrelsens Rättsliga råd låter ”föräldrarnas önskan, bedömning, deras upplevelse av fosterskadan och deras känsla av otillräcklighet vara avgörande”. När alla ansökningar om abort pga fosterskador beviljas, visar det tyvärr att någon ”prövning” faktiskt inte sker.”

”Det är problematiskt att Socialstyrelsen valt att ta bort information om barns aborter, antalet aborter av barn under 15 år, ur den presenterade abortstatistiken. Troligtvis råder det en enighet i landet på att det inte är bra att hundratals 12- till 14-åringar blir gravida och gör abort. Att då exkludera möjligheten till debatt och åtgärder genom att välja att inte presentera relevant statistik, är svårt att förstå.”

Totalt antal aborter per år i Sverige:
2000: 30 980
2001: 31 772
2002: 33 365
2003: 34 473
2004: 34 454
2005: 34 798
2006: 36 045
2007: 37 205

Aborter per 1 000 kvinnor
2000: 18,3
2001: 18,7
2002: 19,6
2003: 20,2
2004: 20,0
2005: 20,2
2006: 20,6
2007: 21,0

Aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15-19 år
2000: 21,2
2001: 22,7
2002: 25,5
2003: 25,0
2004: 24,4
2005: 24,3
2006: 25,4
2007: 24,8

Länk till Socialstyrelsens rapport:
http://www.socialstyrelsen.se/Aktuellt/Nyheter/2008/Q2/press080418.htm

Källor:
* ”Aborter 2007”, tabell 1 och 2
* “Aborter 2005″, tabell 2

* Artikeln ”Fosterskada allt vanligare orsak till abort efter 18:e veckan”, av Marc Bygdeman och Anita Ahlenius, publicerad i Läkartidningen och på internet 2005-02-23
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=468

Kristina Axén Olins avgång har något att säga oss alla - framför en mer familjevänlig politisk kultur!

Kristina Axén Olin må ha varit en god politiker, men jag har aldrig förstått vurmen för henne. Fram till nu, vill säga. Hennes självvalda avgång har nämligen något att säga oss alla som sysslar med partipolitik i en eller annan form, oavsett parti. Det handlar om ålder och familj. Jag är förvisso yngre än Axén Olin, men har liksom henne en massa barn och vet av egen erfarenhet hur svårt det är att kombinera i mitt fall oavlönat politiskt arbete med familj. Det märker man så fort man tar steget in i partipolitiken. Det saknas liksom ett samhällssegment i de politiska partierna och det är småbarnsföräldrar. Ibland får jag intrycket av att de som är mest aktiva i partipolitiken dels är mycket unga människor utan barn som pluggar, och dels äldre medborgare som inte längre finns i arbetslivet. Vi andra med småbarn och etablerade yrkeskarriärer lyser ofta med vår frånvaro, till och med i familjepartiet KD. Inget ont om unga och äldre, dock! De är guld värda. Men som alla vet så saknas det ett familjeperspektiv i samhället och politiken idag, även till höger om mitten. När alliansen tillträdde blev mycket glatt överraskad av alla småbarnspappor på ministerposter, som Anders Borg och självaste statsminister Fredrik Reinfeldt. Nu skördar den familjefientliga kulturen ytterligare ett offer i politiken och det är en förlust för oss alla! Framför för mer småbarnsföräldrar i samhället! Men vi har ju aldrig tid…

Svensk Israel-Information ställer SSU-hövdingen till svars för ombudsmannens klavertramp

Öppet brev till SSUs ordförande Jytte Guteland ang antisemitisk blogg av SSU-ombudsman

2008-04-16 16:06

Bästa Jytte Guteland,

Jag skriver till dig i din egenskap av SSUs ordförande. Jag vill veta om du ställer dig bakom SSUs ombudsman Ingiberg Olafssons uttalanden på sin blogg om att Israel är en “nazistisk regim” och att Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centerpartiet är “nazist” för att han vill fira Israels 60-årsdag.
Den här typen av skällsord – som att kalla Israel nazistiskt -definieras av EU (se nedan) och Svenska Kommittén mot antisemitism.

Jag skulle vara tacksam om du kunde ge mig en kommentar snarast möjligt om hur du ser på dessa uttalanden och om Ingiberg Olafsson fortfarande har ditt och SSUs styrelses förtroende.

Med vänlig hälsning

Lisa Abramowicz
generalsekreterare
Svensk Israel-Information

Definition of Antisemitism
Source: European Union Agency for Fundamental Rights

European Union Agency for Fundamental Rights is the Summary overview of Antisemitism in the European Union (Dec 2006):

This document has been copied here to allow people to copy and past parts of the definition as needed in order to clarify when debate and discussion has cross the line from free speech to hate speech. In the EU hate speech is not protected, it is in fact a crime.

The EU’s Definition of Antisemitism
The purpose of this document is to provide a practical guide for identifying incidents, collecting data, and supporting the implementation and enforcement of legislation dealing with antisemitism.

Working definition: “Antisemitism is a certain perception of Jews, which may be expressed as hatred toward Jews. Rhetorical and physical manifestations of antisemitism are directed toward Jewish or non­Jewish individuals and/or their property, toward Jewish community institutions and religious facilities.’‘

In addition, such manifestations could also target the state of Israel, conceived as a Jewish collectivity. Antisemitism frequently charges Jews with conspiring to harm humanity, and it is often used to blame Jews for “why things go wrong.’‘ It is expressed in speech, writing, visual forms and action, and employs sinister stereotypes and negative character traits.

Se vidare här, här, här, och här.

SSU hallucinerar - sossar leker associationsleken offentligt!

Att socialdemokraterna har vind i opinionsseglen har tydligt gett SSU så mycket råg i ryggen så de släppt alla hämningar. Alla med erfarenhet av politiskt arbete vet att det finns bra sossar och dåliga sossar. De finns de som vet att deras partis blotta storlek och kontroll över svensk politik är något av ett demokratiskt problem. Sedan finns det denna typ av sossar. De tycks mest se sitt SSU-medlemskap som ett Carte Blanche för att få vräka ur sig vad de vill. Och här ger mannen en tossig känga åt Mats Odell och KD, sakligt och skarpt! Kanske är det så att denne Ingiberg är en förklädd borgare som via ironi försöker tillfoga socialdemokratin så stor skada som möjligt? Om så är fallet är han på god väg! Med sådana vänner behöver Mona inga fiender!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Sossarna kommer aldrig att förlåta oss för att vi vann valet 2006. Jag tror att många sossar helt enkelt är ”kränkta” över att de förlorade valet. Den kader som eventuellt tågar in i riksdag och regering 2010 kommer inte att vara nådiga. Det handlar bland annat om S-märkta virrpannor som ämnar baxa just sina särintressen hela vägen in i lagboken fortast möjligt, men även om “unga betonghäckar” som verkligen är ”arga”. Röd-grön röra kommer att te sig som en mild västanvind i jämförelse med en regering med ett par miljöpartistiska ministrar, en hel hög revanschlystna betonghäckar, uppbackade av ett Vänsterparti utan något kvar att förlora. Låter kul!

Äntligen en arbetsgrupp mot könssjukdomar med vettiga direktiv – men klarar utredaren att stå emot sexualradikala särintressen?

Antalet aborter bland unga flickor i Sverige är oroande just nu. Under de senaste tio åren har tonårsaborterna ökat kraftigt och idag ligger nivån högt över våra nordiska grannländer. Även spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar ökar - särskilt antalet fall av klamydia växer dramatiskt. Det finns beröringspunkter mellan dessa trender, och det är viktigt att vi ser över vad vi kan göra för att vända kurvorna, Göran Hägglund angående den utredning han och regeringen initierat. Äntligen säger jag! Under perioden 1995- 2006 ökade antalet tonårsaborter med 73 procent. Den uppåtgående trenden ser ut att fortsätta. Det första halvåret 2007 ökade tonårsaborterna med två procent jämfört med samma period året innan. Idag är antalet aborter bland tonåringar omkring 60 procent högre i Sverige jämfört med de övriga nordiska länderna.

 

Arbetsgruppens huvuduppdrag är att överväga hur arbetet med att förebygga oönskade graviditeter kan stärkas och det är ett initiativ i grevens tid. Förvisso är det ett ödmjukt initiativ socialministern tar, men det signalerar att regeringen tar frågan om de abnormt höga aborttalen i landet på allvar och ett första steg mot en åtgärdsplan är att skaffa sig kunskap.

 

Problemet på sikt är så klart att den samrådskultur som råder i svensk förvaltning kommer att ge radikala särintressen som RFSU möjlighet att bedriva sitt destruktiva lobbyingarbete vilket kommer att försvåra för utredaren när det gäller förslagsdelen. Om dessa inte faller särintressen i smaken kommer de att utsättas för systematiska förtalskampanjer. RFSU borde inte få ta ställning till utredningens förslag via traditionellt remissförfarande utan ställas vid sidan om processen. Detta för att garantera utredningens integritet. Risken är annars överhängande att utredningen blir till ett slagfält för sexualpolitiska särintressen med sina radikala och samhällsfientliga agendor.

 

RFSL och staten kränker kristna – dags för fet ersättning!

Härliga RFSL är i farten rapporterar Världen idag (ej i nätupplagan). I ”utbildningsmaterialet” ”Bryt” som RFSL ungdom tagit fram och utvecklat i dialog med myndigheten Forum för levande historia kör de med guilty-by-hallucination och väljer att placera propagandamaterial från nazistiska nationalsocialistiska fronten bredvid material från kampanjen Bevara äktenskapet. Där ser man – nu är man alltså högerextremist om man försvarar traditionella familjebildningar! Att de tänker på detta vis har stått klart ganska länge och den som tvivlar kan ju slänga ett öga på ”konstnären” Elisabeth Ohlson-Wallins bottennapp i ämnet.

 

RFSL och Forum för levande historias associationslekar betalas i detta fall av allmänna arvsfonden. Inte mindre är 895 000 kronor har de kunna plocka ut. Och nu är jag kränkt och ämnar höra av mig till allmänna arvsfonden. Någonstans mellan 30 och 50 000 kronor borde väl denna kränkning vara värd, eller vad nu dagskursen står i idag. Men den diskussionen får jag väl ta med allmänna arvsfonden, som ”bidrar till att förnya och utveckla verksamhet för barn, ungdomar och personer med funktionshinder.” Japp, i det uppdraget ingår utan tvekan att stödja myndigheters smutskastning av kristna. Klockrent!

 

P.S.

 

En ytterligare vinkling finns här.

 

D.S.

Populisten Lotta Edholm springer som väntat på medias boll – vad var det jag sade?

Som väntat lovar nu Folkpartisten Lotta Edholm att förbjuda Maranatas hemundervisning. Och hon vill gå ännu längre, och menar att ”Maranatas hemundervisning ett exempel på där kommunerna borde ha möjlighet till tvångsåtgärder för att kunna hämta barnen till vanlig skolundervisning.” Det var ju det jag visste!

Smaka på det – ” tvångsåtgärder för att kunna hämta barnen till vanlig skolundervisning.” Folkpartiets missionerande statsliberalism är idag ett lika stort problem som socialdemokraternas socialstat. Och de har det gemensamt att de ser med upphöjt förakt på vad medborgare gör med den lilla frihet de har i samhället. Snälla Lotta Edholm och Folkpartiet, det ligger INTE i den klassiska liberalismens natur att söka lägga livet till rätta för medborgarna. Om ni nu inte tycker att Maranatarörelsen är ”fria” på ert vis, så behöver ni inte förbjuda deras skolor för det. Det räcker om ni med argument och traditionellt opinionsarbete för fram era ståndpunkter i frågan. Att som politiker föreslå ”tvångsåtgärder för att kunna hämta barnen till vanlig skolundervisning” är inget annat än maktmissbruk!

P.S.

Läs Maranatas egen version!

D.S.

 

Äckliga 1968!

Svenska intellektuella har nästa alltid varit en feg och trogen spegel av sin samtid. Det räcker med att titta på hur de större kulturredaktionerna är bemannade för att se det. Halva gänget var med när det begav sig på sextiotalet, och den andra halvan är perfekta små kloner av den äldre upplagan. Där av de hyllningar som det olyckliga året 1968 just i år föräras. Det är naturligtvis hur motbjudande som helst och ta del av fyrtiotalisternas offentliga navelskåderi och deras nutida ättlingars devota beundran. 1968 var året då den radikala sekulära jämlikhetsförkunnelsen satte världen i brand, och siktet ställdes in på den sociala revolutionen. Det revolutionära projektet gjorde inte halt någonstans och vara gräns skulle överskridas. En revolution som stannade vid de yttre formerna i politiken var inte nog för 1968 år upprorsmakare. De ville skapa en ny människa! Nyckelordet blev ”självförverkligande”, som skulle förverkligas i en mänsklig gemenskap genomsyrad av en abstrakt ”jämlikhet” i fråga om samlevnads- och livsstilsval. Här möttes den ”nya” vänstern och den ”liberala” högern – båda förenades i sin kulturradikala kritik av allt av tradition hette. Familjen, artighet, och plikt sågs som tvångströjor som ”samhället” och ”individen” skyndsamt borde befrias ifrån. Nu skulle alla rester av en mörk, förmodern, närmast medeltida föreställningsvärld med Gud i högsätet, slutligen slängas på utvecklingens sophög! Normer, bud och alla auktoriteter och hierarkier utmanades och kastades över bord. Även om den radikala vänsterns externa, ”samhälleliga” revolution kom av sig som tur är, så fortsätter det radikala projektet att rulla vidare mot allt vad traditionella normer, bud och auktoriteter heter. Tydligast blir denna ”själsliga revolution” i fallet med de militanta ateister som tror att om bara Gud försvinner ur det offentliga rummet så blir jorden till ett paradis. Ett annat område där den 60-talistiska kritiken rullar vidare är i fråga om sex och samlevnad. Här banar dagens jämlikhetsförkunnelse sig vidare mot kaos och normupplösning, och jag tänker då på den förestående upplösningen av det traditionella äktenskapet genom införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Kristdemokraten Charlotta Levay skriver förtjänstfullt om 1968 år konsekvenser i denna artikel. Det är mycket modigt av Levay att göra detta, för man vinner inga poäng hos eliter varken till höger eller vänster genom att tala klarspråk om 1968 år katastrofala ”frihetsprojekt”.

Problembarnet Vänsterpartiet – alltid på nationalstatens sida!

Per Gudmundssons rapport från Vänsterpartiet känns verkligen träffande, från det obligatoriska porträttet på Karl Marx till den air av tristess som partiet signalerar. Men populister är man i alla fall fortfarande. Varje ny fråga som dyker upp inom politiken ska inkorporeras i partiets arsenal. Träder kvinnor fram som kollektiv så blir partiet feministiskt, blir miljö en het fråga är man ett parti på ekologisk grund, och att rasismen åter igen visar sitt fula tryne i Europa gör att V deklarerar sig som ”antirasistiskt”. Vänsterpartiets språk och begrepp fungerar nog mest som besvärjelse – har man namngett ett problem så är man halvvägs mot att lösa det. Det tycks som att ju mer marginaliserade man blir i partiet, desto större ord måste man ta till för att framstå som relevanta. Man modifierar sin politik för att tillfredsställa nya intressegrupper. Och över hela härligheten hägrar den mytiska ”socialismen”, partiets patentlösning på alla problem.

Vänsterpartiets kris är nog inget som någon sörjer utanför partikadern, men det finns ett mer allmänt problem med partiets framfart bland stororden. De drar viktiga frågor i smutsen, som just frågan om den växande rasismen i Europa. Det är en fråga som engagerar betydligt fler än sektvänstern. Som bekant har inte den politiska vänstern något att komma med i fråga om migration och integration. Vänsterpartiet hamnar någonstans mellan fackets folkhemsnationalism som stänger ute utländska arbetare från den svenska arbetsmarkanden, och 1900-talets utopiska idéer om socialistisk ”internationalism”. Därför kan V deklarera att man är ”antirasister”, istället för att ställa sig mer grundläggande frågor om hur vi kan få en värld med öppnare gränser och en mer integrerad marknad. I kampen för fri rörlighet för varor, tjänster och människor är vänsterpartiets välfärdsstatskramande mest ett problem!

Hetsjakten på religiösa skolor fortsätter – SVT:s ”Existens” hjälper politiker att ”täppa till kryphål i lagen!

SVT:s Existens igår återvände till frågan om religiösa friskolor. Denna gång handlade det om så kallad hemundervisning, som föräldrar kan begära om speciella skäl föreligger. Riktigt vad som är ett ”tillräckligt skäl” är man inte överens om, vilket medför att kommunernas praxis ser olika ut. Detta har bland annat Maranatarörelsen använt för att erbjuda sina församlingsmedlemmar möjlighet till undervisning på församlingens grund. Och så kan man inte ha det om man är en god vänsterliberal. SVT:s rubrik säger allt - ”Försöker religiösa samfund hitta kryphål i lagen?”.

Så är det så klart inte. Många religiösa samfund försöker följa gällande lagar så gott de kan, men samhällets utveckling har gått dit hän att många människor av tro känner sig som främlingar. I ett försök att gestalta sina egna familjers liv väljer man då att dra sig ur delar av samhället. Det är fullt förståeligt för alla de av oss som inte delar majoritetssamhällets värderingar på samma självklara vis som eliter till höger och till vänster. Men nu gör SVT på sant sensationalistiskt manér detta till en fråga om politiker som ”brustit” i ansvar. Den alltid lika populistiska Folkpartisten Lotta Edholm spelar gärna med och lyckas vräka ur sig att Maranatas egen skola handlar om ”hjärntvätt”. Det är alltid mycket obehagligt när en mäktig politiker ger sig på en minoritet med kraftuttryck som ”hjärntvätt”. Det betyder ofta att politikern i fråga ämnar vidta åtgärder. Dessa är sällan eller aldrig till minoriteters fromma. Tvärtom. De minskar radikalt friheten i samhället för oss alla. Åter igen blir det ack så tydligt att Folkpartiet inte har något med den klassiskt liberala traditionen att göra.

Men priset tar ändå den före detta kommunisten, sossen och RFSU-ordföranden Margó Ingvardsson. Denna hårt ideologiskt drivna 70-talskvinna stod för programmets mest obehagliga kommentar. På frågan om inte föräldrar ändå borde ha frihet att undervisa sina barn efter deras tro svarade Ingvardsson att ”Föräldrarna disponerar ju barnen på fritiden, och det räcker”. Jag hoppas ingen missar den livsfarliga världsbild som ligger till grund för Ingvardssons svar. I hennes huvud har samhället det huvudsakliga ansvaret för att producera samhällsmedborgare, och inte familjer och föräldrar. Och det främsta verktyget för produktionen av politiskt korrekta medborgare är den kommunala skolan. Om någon tvivlat på att enhetsskolan och den allmänna skolpliktens anhängare i första hand ser skolan som ett indoktrineringsinstrument så kan de sluta med det nu. Vad Lotta Edholm och Ingvardsson främst har emot Maranatarörelsens skola är att hjärntvätten just där står utanför just deras kontroll. Indoktrinering ska ju samhället stå för, inte församlingar och föräldrar tycks de mena. Ingvardsson kom riktigt i gasen och sade med gäll röst att eftersom Maranatarörelsens skola inte tar emot statsbidrag så står den idag ”helt utanför samhällets insyn”. Hemska tanke! Tänk om det pågår saker och ting i samhället som står utanför samhällets insyn och som dessutom har mage att inte ta emot statsbidrag! Att befinna sig utanför samhällets insyn betyder ju att befinna sig bortom samhällets kontroll och så kan vi ju inte ha det!

Som tur är har kommunen än så länge ingen laglig rätt att hämta barn och tvinga in dem i den kommunala skolan. Men Existens, i skön förening med media, politiker som Lotta Edholm och avdankade sexualliberaler som Margó Ingvardsson kommer nog att se till så att det blir möjligt. Och säkert i namn och kärlek och frihet! Du sköna nya värld…

Avslutningsvis måste jag åtet igen påpeka det absurda med TV- licens!

Normbrytare vill ha ”respekt och förståelse” - far och dotter skaffar barn

Här har vi ett modernt par som inte låter sig bekommas av samhälleliga konventioner om normalt och onormalt:

John och Jenny Deaves är Australiens mest omskrivna par just nu. De är far och dotter – och har fått en baby ihop.

Onekligen utmanar de ”normen” med stort N, och det är väl queer? De står helt fria från allt vad tradition heter, och kräver ”respekt och förståelse”. Känns det igen?

Jag antar att väldigt många som i vanliga fall ylar om att ”utmana normer” och som tycker det är fel att peka ut vad som är ”normalt” respektive ”onormalt” inte riktigt tycker att detta är ok. Undra bara i namn av vilken norm de då gör det. Och var går gränsen? Säga vad man vill, men äckligt är det - och ett tiden tecken inte minst!

Varför ylas det inte om Vänsterpartiets kris?

Vänsterpartiet f.d. kommunisterna, riksdagens minsta parti, ligger enligt opinionsinstitutet Skops senaste mätning och balanserar kring fyraprocentsstrecket. Det är naturligtvis enormt glädjande, men var är krigsrubrikerna? DN:s ingress är mycket mesig – ” Oppositionen leder - v är minst”! Hade det varit fråga om KD, då hade det varit krigsrubriker á lá ”KD:s stöd halverat sedan valet” eller ”KD:s kris fortsätter” eller något liknande. Men nu handlar det alltså om det före detta kommunistpartiet och då är det tydligen inte så allvarligt. För inte kommer väl Agenda att ägna bästa sändningstid nästa söndag till att dissekera interna konflikter i V, och inte kommer ledarsidor att basunera ut ”V:s kris = kommunismens spöke”? Men kris är det i V – permanent kris och dessutom utspelsdags. Kanske något för SVT:s vänstervridna journalistkår att ta tag i?

Måste man älska alla? – till toleransens och strikt opartiska myndigheters försvar!

”Nu räcker det inte längre med tolerans” skriver Siwert Öholm i dagens Världen idag och fäster uppmärksamheten vid en trend i tiden. Idag räcker det inte med att man tolerera andra människor – man måste respektera dem och till och med älska dem! Jag har för mig att det var nuvarande miljöminister Andreas Carlgren som för några år sedan sade att det inte räcker med att folk tolererar homosexuella, utan menade just att folk i gemen måste älska dem. Det kan han så klart få tycka, men det är en djupt problematiskt vision som han och många andra idag ger uttryck för. Faktum är att det enda en minoritet av något slag kan sägas ha rätt till är just tolerans, inte med nödvändighet respekt och absolut inte kärlek. Kärlek och respekt är saker man gör sig förtjänt av, inget man kan kräva – varken som individ eller grupp. Alla kan och behöver inte alltid förstå varandra för att kunna leva tillsammans!

Idag är vi då långt ifrån en ödmjuk vision om tolerans och fredlig samexistens som vi kan komma. Öholm skriver att idag är det ”normkritik” som gäller. Det är själva det faktum att det finns ”normer” som vissa grupper ser som ett problem i sig. Främst gäller det så klart den så kallade ”heteronormen”. Och just kritik av denna norm är något som staten gärna betalar för. Den statliga ”myndigheten” Forum för levande historia engagerar sig nu i ”heteronormativdebatten” eftersom nazismens brott inte bara gällde förintelsen av judar, utan också brott mot och förintelse av romer och homosexuella. I detta offentligfinansierade opinionsarbete samverkar denna statliga myndighet med lobbyingorganisationen RFSL, och tillsammans planerar man hur man mest effektivt kan lära befolkningen ett ”normkritiskt tänkande”. Det står RFSL och alla andra individer helt fritt att engagera sig i ”normkritiskt tänkande” om de vill – det märkliga är inte att det finns människor som vill engagera sig i detta. Det finns människor för allt, för både kommunism och nazism, så intet mänskligt är mig främmande. Det frapperande är att en statlig myndighet gör det. Och Forum för levande historia är inte ensamma. Myndigheten för skolutveckling, som dessbättre är stadd i avveckling, har även de tolkat sitt uppdrag som att ”förebygga och motverka diskriminering” innebär en kritik av just ”heteronormativitet”. På sin hemsida för man flera längre resonemang i ämnet, och skriver bland annat:

Med heteronormativitet menas att heterosexualitet uppfattas som det normala, givna och förväntade. Därmed blir annan sexualitet betraktad som onormal och konstig/avvikande. Här finns också klara kopplingar till könsmaktsordningen och antagandet om män och kvinnors olikhet där det finns regler och normer för hur dessa två kategorier skall uppföra sig. När heterosexualiteten görs till norm i skolan innebär det att det sätt varpå man talar och agerar kring kön och sexualitet marginaliserar eller osynliggör homo- och bisexuella.

Myndigheten för här in ett antal kontroversiella teoretiska utgångspunkter. Man förutsätter en ”könsmaktsordning”, och rör sig utan problem med den kontroversiella termen ”heteronormativitet”. Kort sagt, man gör sig till megafon för klara politiska intressegrupper och kastar varje idé om opartisk myndighetsutövning över bord när man ska hantera denna fråga. Resultatet blir en extrem politisering av ett område där vi i samhället har många olika åsikter. Det är naturligtvis helt i sin ordning att RFSL/RFSU ägnar sig åt sådan propaganda, men det är olyckligt att statliga myndigheter väljer sida i svåra värderingsfrågor där det inte råder enighet i samhället.

Myndigheter som Forum för levande historia och myndigheten för skolutveckling ska helst inte finna alls, med sina oklara uppgifter och uppdrag, men om vi nu har dem så ska de ägna sig åt att verka för tolerans och inget annat. De ska inte assistera särintressen i att ”utmana” förmodade ”normer” och de ska inte försöka lägga sina ideologiska raster över sina sektorer. Problemet är nämligen inte i första hand att vissa människor har märkliga idéer om sex och samlevnad. Det riktigt farliga är att de har statens stöd. Och vinner socialdemokraterna valet 2010 kan situation bli än värre, eftersom sossarna aldrig haft några hämningar när det gäller att politisera offentlig förvaltning. Utvecklingen är djupt oroande!

Satir - mer eller mindre lyckad…

Läget i riket är som bekant så pass allvarligt att även satir och ironi måste enrolleras i kampen för en traditionell värdegrund. Inspirerad av satirbloggar till höger och vänster öppnas härmed Djupdykning i ankdammen. Mer eller mindre lyckad satir eller rena elakheter över tingens ordning vankas det där. Mest som en ventil när man är på väg att koka över

Aftonbladets ledare årets aprilskämt?

Redan den 31 mars kunde man avnjuta årets första aprilskämt. Det var naturligtvis sanningsvittnet Aftonbladets ledarredaktion som ville vara ute i god tid i år, och riktigt slå på stora trumman. Det vet nämligen besked – det är ”kris” i Kristdemokraterna. Partiet är splittrat. Naturligtvis är det ett skämt – 15 av partistyrelsens 17 ledamöter stödjer den nuvarande partilinjen i äktenskapsfrågan. Ingen splittring där inte. Men ståupparna på Aftonbladet vet var partiets framtid ligger ”Antingen satsar de på regeringsfrågor och blir ett stort parti. Eller så satsar de på moralkonservativa frågor och blir ett litet parti.” Exakt vad ”regeringsfrågor” är vet de inte så klart, men de vet tydligen vad ”moralkonservativa frågor” är. Det handlar endast och uteslutande om ”homoäktenskap”. Det gör det så klart inte, och någonstans tror jag att även Aftonbladets värdelösa ledarskribenter vet om det. De är helt enkelt cyniker och vill ha bort just ”moralkonservativa frågor” från den politiska debatten i landet. Marginalisering fungerar bäst om man gör en sträckgubbe av motståndarens ståndpunkter – ”moralkonservativa frågor” = homoäktenskap.

Och så den obligatoriska hänvisningen till ”opinionen” - den mytiska ”opinionen” är tydligen emot partiets linje i denna fråga. Det gör oss tydligen ”otidsenliga”. Då kan jag berätta för Aftonbladets ledarskribenter att en majoritet av ”opinionen” är emot tidningens stödparti socialdemokraterna. Kommer Aftonbladets ledarsida att ändra färg för det, icke sa nicke.

Men en riktig punchline kommer mot slutet av ledarsticket, där man försöker sig på en sammanfattning av läget:

På ena sidan de som vill ha kvar en heteronormativ och diskriminerande lagstiftning: samhället måste tydligt visa vad som är ”normalt” och ”onormalt”. På andra sidan de som kräver att alla människor, oavsett sexualitet, ska vara lika inför lagen. De respekterar människors kärlek och vägrar rangordna.

Man behöver inte vara överens om huruvida homoäktenskap är ”normalt” eller ”onormalt” för att vilja att samhället tydligt ska visa ”vad som är normalt och onormalt”. Det vill nog de flesta samhällsmedborgare. Det är inte normalt att vilja gifta sig med barn till exempel, och det vill nog till och med Aftonbladets ledarskribenter att samhället ska demonstrera i lagstiftningen.

Men roligast är ändå den extremt självgoda KG Hammar-avslutningen som handlar om hur fina de är som säger ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning – ”De respekterar människors kärlek och vägrar rangordna.” Gör de? De kanske inte rangordnar som jag gör i denna fråga och det må vara hänt, men rangordna - det gör de så klart. Det finns många former av kärlek som inte kan sägas vara en “kärlek” värd att respektera. All “kärlek” är INTE bra kärlek! Det visar hur tom och innehållslös det allmänna kärleksbudskap är som man idag får nedkört i halsen. Det betyder inget, utan är och uteslutande retorik och inget annat. Maktpolitik med andra medel!

Intressegruppsparti eller tydlighet och ideologi? – Om den svenska kristdemokratins vägval

SVT:s Agenda ägnade större delen av söndagens program till att diskutera ”krisen” i KD. Det svänger nämligen om KD, men mer som i jenka än bugg. Partiet går ena dagen med på partimässigt dålig uppgörelse med regeringskollegorna angående fastighetsskatten, för att nästa dag gå ut och säga att man hade fel. Om bensinskatten ändare man sig också raskt, men nu mullrar det i partiets landsortsled. Var finns linjen finns i den förda politiken? Idag signalerar partiet mycket förvirring och otydlighet.

 

Och jag tror jag vet vad detta beror på. Partiet har under många år sökt styra mellan de av oss med mer traditionalistiska åsikter, och de med mer allmänborgerliga åsikter. Denna skillnad är till stor del en medieanka, men det ligger mer än ett korn sanning i den lik förbannat. Och nu är tiden inne att ställa frågan vad en mer allmänborgerlig kristdemokrati egentligen skulle innebära. Svaret stavas intressegruppspolitik. Partiet ligger idag farligt nära en sådan politik. För några veckor sedan lyssnade jag på Mats Odells anförande på stockholmsdistriktets stämma där han glatt slog fast att nu är det ”de äldres” tur. ”Barnfamiljerna” har nämligen fått sitt, och likaså villaägarna. Nu har turen kommit till ”de äldre”. Vilken världsbild är det som ligger till grund för ett sådant tänkande?

 

Det är bilden av ett samhälle där olika intressen pockar på statsbudgeten och politikerna uppgift är att bestämma i vilken turordning en given samhällsgrupp ska få ut ”sin” del av kakan. Kanske studenterna står på tur efter äldre, vad vet jag. Göran Hägglund låg farligt nära samma tankar i programmet. På Claes Elfsbergs fråga om partiets framtida existensberättigande om man släpper än mer på partiets hjärtefrågor svarade Hägglund att ”vi är ett parti med ett unikt barnperspektiv”. Visst, men det känns mycket tunt att bygga ett parti på att vi det borgerliga parti som är bäst på att tillvara ta ett specifikt samhällssegments intressen. Dessa ställningstaganden måste alltid kopplas till en tydlig ideologisk linje. I annat fall ser det ut som att vi hoppar från tuva till tuva.

 

Jag menar att den förvirring som idag kännetecknar partiets utspel i offentligheten blottlägger en inre ideologisk förvirring. Denna ideologiska förvirring är ett resultat av vi inte vågar följa de kristdemokratiska ideologiska värdena fullt ut och profilera oss som det självklara värdekonservativa alternativet i svensk politik. Med en tydlig värdegrund i klassisk kristdemokratisk ideologi blir partiets ställningstagande i enskilda politiska frågor begripliga. Vi värnar till exempel om samhällets naturliga gemenskaper, som familjen, för att vi ser dessa som samhällets viktigaste och mest grundläggande byggstenar. Det gör vi för att vår ideologi betonar subsidiaritetsprincipen som innebär att samhällsgemenskapen ska bygga underifrån och uppåt. Raka motsatsen till socialdemokratins Sverige med andra ord.

 

Jag kan så klart nämna fler exempel på hur klassisk kristdemokratisk ideologi skulle ge stadga och tydlighet i den dagspolitiska ryckigheten, men det är inte poängen här. Vi måste våga vara just kristdemokrater, och inte de bästa papegojorna i det borgerliga blocket. Vi måste våga vara ideologiskt tydliga och sticka ut, och inte vara partiet som endast värnar ”våra” grupper i regering och riksdag. KD har idag en övertro på möjligheten att locka nya väljargrupper genom att profilera sig som ett ”allmänborgerligt” parti, samtidigt som man inte har tillräckligt med förtroende för svenska folkets vilja att rösta ideologiskt. Där står vi idag. Det är så klart ingen ”kris”, men läget är allvarligt!

Se programmet:

SVT2 Måndag 31 mars 2008 kl 12.05
SVT24 Tisdag 1 april 2008 kl 23.10

Svenska medier fulla av ”kristen propaganda”?!?

”Om inte intellektuella gör front mot den kristna propagandan i media är vi snart ett samhälle liknande det amerikanska där en politiker inte vågar göra ett uttalande utan att fläta in ”Gud” i sammanhanget” skrev Ulla Johansson i Aftonbladet förra veckan, och avslutade med orden ”Religiösa friskolor, ständig kristen propaganda, förnekande av naturvetenskapens rön, en flod av vidskepelse som underhållning och därmed som påverkan. Av detta mår forskning och framsteg inte väl. Kläms förnuft och upplysning ihjäl. Här behövs en aktiv intellektuell motståndsrörelse.”

Tja, en sak är klar. Ulla själv är inte direkt någon ”intellektuell motståndsrörelse” att hurra för. Hur hon  kan känna sig förföljd av kristen propaganda i svenska medier är för mig helt obegripligt. Vi har under de gångna åren haft det mesta i sexualliberal väg i till exempel statsägda SVT, med allt från programmet ”Bög-TV”, till ”Skild” och ”Sex med Viktor”. Inte en skymt av Herren där inte, det kan jag lova. Tvärtom, om man säger så.

Och Ulla skriver upprört att hon inte betalt sin TV-licens för att ”tvingas lyssna till en alltmer växande kristen propaganda. Sänds program kring religiositeter bör de följas av kritisk granskning. Vilken i de allra flesta fall helt saknas.” Huvudet på spiken, Ulla! Jag som kristen tvingas även jag betala TV-licens för till exempel de ovan nämnda programmen trots att jag frivilligt aldrig skulle lägga en spänn på dem och deras propaganda. Och aldrig följs de av någon ”kritisk granskning” heller. Så jag har ett ödmjukt förslag – avskaffa TV-licensen PRONTO! Den uppmuntrar till fusk och den slår som bekant orättvist. Och inte får vi television fri från kommersiell och politisk påverkan, som om det nu har något egenvärde. Istället får vi television styrd av kulturradikaler med en tydlig politisk agenda. Det har jag sannerligen ingen lust att finansiera med mina surt förvärvade slantar.

Och så gnälls det på religiösa friskolor så klart. Detta efter att et av regeringspartierna, Folkpartiet, vill tvinga invandrarflickor att delta i sexundervisning. Enligt förslaget från Björklund och Sabuni ska rätten till befrielse från olika lektioner i skolan av religiösa och kulturella skäl eller på grund av elevens inställning eller hemmiljö helt avskaffas. I Folkpartiets skola kan man verkligen tala om “en flod av vidskepelse som underhållning och därmed som påverkan”! Den missionerande ateismen känns bara märkligare och märkligare för varje utspel, oavsett om det är regeringsrepresentanter eller hobbyskribenter på Aftonbladets öppna sidor.

Vad äktenskap är – det bestämmer stat och lagstiftare i Sverige!

Om någon till äventyrs missat det har juristen Anders Svensson en mycket intressant artikel på dagens Brännpunkt i SvD. Med tanke på att Anders Svensson är forskare i juridik hade det varit mycket intressant att om han även tagit upp den svenska rättspositivistiska traditionen. När Svensson skriver att ”De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar…” fäster han uppmärksamhet vid att ett centralt stråk i svenskt rättstänkande - rättspositivismen. Enligt rättspositivisten är rätten en konstruktion och inte grundad på en universell moral. En lag kan därmed per definition inte vara orätt, eftersom rätt bara är en idé eller känsla som skapats genom till exempel uppfostran, eller ett instrument för makthavare att utöva makt. Just nu har som Svensson påpekar en ”liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker” tolkningsföreträdet i offentligheten och de har en känsla av att de är förtryckta och diskriminerade. Därför vill de bums använda juridiska medel för att uppfostra oss alla i namn av ”normfri lagstiftning”. Beväpnad med en rejäl dos socialkonstruktivism och ett starkt rättspositivistiskt medvetande är slutsatsen klar – en maskros är diskriminerad för att den inte får kalla sig tulpan! I det genompolitiserade samhälle vi lever i agerar politiker och beslutsfattare som egenmäktiga gudar via lagstiftningen. Politiken stryker fram över samhället och benämner och definierar efter rådande tycke och smak.

Den naturrättsliga traditionen har alltid varit mycket svag i Sverige, kanske på grund av landets extrema sekularisering. Kristdemokraterna är mig veterligen det enda parti som hävdar vissa naturrättsliga principer, i alla fall i teorin. Men även liberaler borde kunna lära av till exempel Friedrich von Hayek. Hayek menar att samhället och statens traditioner vuxit fram naturligt under historien i en slags social evolution, och följaktligen kan grunden för ett sådant regelsystem kallas “naturrätt”. Det medför att man bör närma sig samhällets traditioner och konventioner som kodifierats i lagens regelsystem med vördnad och försiktighet. I Sverige agerar man precis tvärtom. Den sociala ingenjörskonsten är i Sverige just en ”konst” - en slags planeringskonst för att forma och skulptera fram ett samhälle så som våra politiker och deras intressegrupper vill ha det. För våra politiska skulptörer till höger och till vänster kan historia och tradition aldrig ha något att komma med. Som Anders Svensson skriver – ”Det är inte svårt att se att en könsneutral äktenskapsbalk skulle bli ytterligare ett censurvapen mot en traditionell värdegrund.”

Avskaffa barnbidraget och sänk skatten - för alla!

Barnbidraget bör inte vara ”heligt” för någon politiker i detta avlånga land, med så är inte fallet. Socialdemokraternas ritualiserade motstånd mot allt som hotar politikens makt över människors liv är massiv och det märks i frågor som denna. Man talar om ”fattigbidrag”. Tja, det är kanske precis vad barnbidraget är eftersom skattetrycket gör att även relativt välavlönade hushåll behöver detta lilla tillskott i kassan varje månad. Och att sänka skatten för att öka valfriheten för familjer att själva prioritera är så klart inte aktuellt för Shalinisterna.

Och denna veckas humorpris måste gå till socialdemokraten Veronica Palm som tydligen på fullt allvar menar att vi i Sverige idag har ett samhälle ”där alla bidrar med så mycket de kan, och alla sedan får ut ifrån de system vi har så gynnar det dem som har det tuffast. Det är en modell jag tycker att vi ska värna om” säger Palm till SvD.se. Visst, men nu är det så med generella bidragssystem som barnbidraget att de ”gynnar” precis alla, och inte bara de som i Veronica Palms ögon ”har det tuffast”. Det ligger i generella bidrags natur att fungera just så. Vem vet, kanske sossar som Palm går med på att behovspröva barnbidraget när de förstår att det inte bara går till dem som ”har det tuffast”.

Kanske kan det vara en tröst för Shalinisterna att barnbidragsreformen faktiskt är en av Centerpartiets få avtryck i svensk rikspolitik. Det var Karin Söder som under Fälldins ledning argumenterade för barnbidragets nödvändighet. Det är alltså inte en reform som sossarna behöver värna med näbbar och klor av historiska eller sentimentala skäl.

Pikant är att man kan spåra Centerpartiets många vindlande ideologiska irrgångar i just frågor som det generella barnbidraget. Med all säkerhet var detta en ”hjärtefråga” för partiet en gång i tiden. Nu är man dock ganska yrvakna marknadsliberaler och det är väl vackert så, men frågan är hur länge den valda inriktningen vara denna gång. Är det någon som minns Centerpartiets förra ”ideologi” – ”ekohumanismen”? Tänkte väl inte det!

Maud Olofsson har i alla fall fört det goda med sig att hon gjort upp med partiets sosseri, men jag tror absolut inte att vi sett det sista av partiets vänster bara för att partiets liberala falang för tillfället har makten. Det räcker med ett valnederlag för att C åter igen ska söka sig in mot mitten för att kramas med sossarna. Men just nu gör de en smula nytta för omväxlings skull! Det är naturligtvis mycket glädjande att KD som enda borgerliga parti visar sig vara positiva till centerledarens utspel. Åter igen kan man konstatera att Kristdemokraterna är det enda borgerliga partiet i landet och borde därmed vara det självklara valet för en betydligt större andel av befolkningen än vad som idag är fallet!

 

Kristen medkänsla med utsatta handlar inte om storleken på staten – om den kristna vänsterns ”God damn America!”

Kristen och vänster? Knepigt, i alla fall det handlar om en marxistisk vänster. Dock, ofta träffar man på människor som menar sig vara både kristna och ”vänster”. Det finns hela samfund vars teologi och praktik inte går att skilja från vanliga vänsterpolitiska rörelser, som till exempel Vännernas samfund – kväkarna. Och kanske minns någon den så kallade ”befrielseteologin” som hade sin storhetstid på 1970-talet. Den är omöjlig att skilja från vanligt vänsterpolitik. Och nu brinner det under fötterna på självaste Barack Obama efter hans radikala pastors framfart i predikstolen.

 

”Kristen vänster” handlar ofta om att i Jesu gärning och i Guds Ord endast se ett allmänt kärleksbudskap. Ofta finns en stor dos sentimentalitet i botten, i kombination med en romantisering av ”fattiga” och deras levnadsvillkor. Att vara ”kristen” och vänster betyder att älska alla som de är. Det ”radikala” för en kristen socialist tycks främst bestå i att vara för enkönade äktenskap och om att med näbbar och klor försvara enprocentmålet i biståndet. Och naturligtvis är man för fri abort. I den kristna vänsterns ögon blir även fri abort till kärlek och omtanke, en omtanke som i vänsterns tappning handlar om en större stat - för kärlekens skull. Medkänsla för utsatta stavas gigantisk välfärdsstat och obligatorisk jämlikhet. Under ytan menar så klart den ”kristna vänstern” att liberala, konservativa och kristdemokratiska kristna bryr sig mindre om världens lidande. Detta för att vi inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas. Men det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning. Det står inte att ”solidaritet” med utsatta och svaga handlar om en stor stat som samlar in över 50 % av medborgarnas inkomster för att sedan dela ut dem efter eget gottfinnande.

 

Och på universiteten drar trendkänsliga teologer med hjärtat till vänster sitt strå till stacken för att signalera att man står stadigt till vänster i tro och tradition. När Lunds universitet promoverade Jonas Gardell till doktor teologi förra året valde man att promovera en person som ägnat större delen av sin offentliga gärning till att driva homofrågor inom kristenheten, utifrån tydliga ideologiska perspektiv. Denna grova ideologisering av tro och liv som Gardell fört till torgs ska tydligen belönas, menar Lunds universitet.

 

Fredrik Lindström, som är dekan vid teologen i Lund, menade att valet av Jonas Gardell inte gäller hans ”vetenskapliga bedrifter”, utan hans insatser kring folkbildning. Det handlar inte bara om Gardells bok ”Om Gud” utan om hela hans litterära produktion och alla hans pjäser, där han tar upp mänsklig identitet, ansvar, människorätt, existentiella frågor och gudsbilder, menar Lindström. Tja, några ”vetenskapliga bedrifter” finns det väl inte att bedöma, så man får gripa efter de halmstrån som ges, där av ”folkbildning”.

 

Sedan när blev ett ideologiskt baserat hävdandet av rätten för samkönade par att få gifta sig i Svenska kyrkan ”folkbildning”? Jonas Gardell talar dessutom helt i egen sak, och det kan väl knappast betraktas som ”folkbildning”. Men det är alldeles säkert just kristet i den ”kristna vänsterns” ögon.

 

Frågan som den kristna vänstern sorgfälligt undviker att svara på är om det finns något i Bibeln som förpliktigar och som därmed går utanför våra egna tidsbundna referensramar? Om Bibeln är Guds Ord så är det mycket möjligt att detta Ord innehåller saker och ting som vi som enskilda personer inte tycker om och inte vill “ställa upp på” för att det inte passar det liv vi valt att leva här och nu. Då låter man sina egna känslor och uppfattningar styra sin läsning, och går då miste om Ordets förändrande kraft. Man står kvar med samma uppfattningar i slutet av sin läsning, som man hade i början. Det enda man har gjort är att spegla dem i Ordet. Så uppfattar jag till exempel Jonas Gardells ”kristna” vänsterteologi, och Helle Kleins regimtrogna tro. Man närmar sig inte Ordet utifrån dess egna förutsättningar utan väljer bort det som inte passar bilden av Jesus revolutionären. Och frågan är vad ”kärleken” finns i orden ” God damn America!”?

STÖD KAMPEN MOT FOLKMORDSKOMMUNISMEN I TIBET!

Den bestialiska regimen i Peking har åter igen visat att man inte skyr några medel i sitt oförsonliga krig mot allt vad tro, tradition och självständighet heter i Tibet. Tvärtom.  Kommunistpartiet tycks idag mer än någonsin vara beredda att slå ner varje form av protest var än den dyker upp genom drakoniska metoder som att spärra av hela huvudstaden Lhasa och förhindra journalister från hela världen att ta sig över gränsen och in i Tibet. På frågan om vad vi i övriga världen kommer att få veta om vad som händer i Tibet just nu svarade SVT:s utrikeskorrespondent i Kina helt korrekt ”ingenting” i dagens nyhetsmorgon. Även för människor som jag som under en längre tid varit engagerad i tibetanernas kamp mot den gudlösa kommunismen känns situation just nu rent grotesk. Vad kan man göra mot de kinesiska kommunisternas folkmord? Här kommer några förslag:

 

 Uppmana Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att uttala sig om krisen i Tibet! 

Efter åratal av kinesisk förtyckarpolitik och nyligen ökade krav på att tibetanerna ska göra offentliga förnekanden av Dalai Lama blev Kinas hårdhänta ingripanden mot fredliga demonstrationer ledda av hundratals munkar och nunnor tidigare i veckan den utlösande faktorn till att den desperation som tibetanerna som lever under kinesisk ockupation känner tog sig uttryck i massiva protester över hela Tibet (provinserna U-Tsang, Amdo och Kham). I fredags sköt polis i Lhasa skarpt rätt in i en folkmassa och dödade enligt inofficiella rapporter minst 100 människor. Så handlar inte en ansvarsfull värdnation för de Olympiska spelen. Den Internationella Olympiska Kommitténs fortsatta tystnad beträffande Tibet kommer endast att ge Kina mod att slå ner ännu hårdare mot tibetanerna. Slut upp tillsammans med över 150 stödgrupper för Tibet och uppmana IOK att utesluta Tibet från den olympiska fackelstafetten nu samt att göra ett offentligt uttalande om situationen i Tibet. Här finns mer info: http://actionnetwork.org/campaign/tibet_IOC  

Gå med i Team Tibet och visa världen att du stödjer det tibetanska folket! 

Medan vittnesmålen om våldet och oron i Tibet strömmar in bör var och en som tror på sanning och rättvisa att anmäla sig som medlemmar i Team Tibet och hjälpa oss att växa till en världsomspännande Tibetrörelse. Trots blodspillan i Tibet pressar Kina på med sina syften att utnyttja de olympiska spelen till att få omvärldens godkännande för sin politik. Så gå med i Team Tibet om du inte redan gjort det: http://www.teamtibet.org/supporter/new  Team Tibet må inte vara representerade i Beijing-OS, men med din hjälp, kommer så många röster att höjas till stöd för det tibetanska folkets kamp under de få månader som återstår till OS att den kinesiska regeringen inte kommer att kunna tvivla på att tiden har kommit när de måste ändra sin politik i Tibet. När du har anmält dig till Team Tibet, skicka vidare detta korta meddelande till vänner och bekanta i dag och be också dem att med några snabba tangentklick anmäla sig som TeamTibet-medlemmar och därigenom uppmana den kinesiska regeringen att ändra sig.

Kristdemokraterna i Stockholm står starka! – tankar från en distriktsstämma

Varför diskuterar man så sällan politik i politiska organisationer? Det är en av de saker som slår mig efter Kristdemokraternas distriktsstämma i Stockholm under lördagen. En annan och betydligt mer glädjande sak som slår en är att partiet i Stockholms stad- och län står starkt! Vårdnadsbidraget är på väg att införas i stora delar av länet och det ska sättas på KD:s konto. Det är vi som lanserat idén och som kämpat och slagits i åratal för att föra över en liten del av makten från politiker till familjer. De socialdemokratiskt styrda kommunerna i länet kommer som bekant inte att ge sina barnfamiljer samma möjligheter.

 

Av de olika anförandena och paneldiskussionerna var det tveklöst mest intressant att lyssna till Sveriges mest hypade sjuttonåring Anton Abele, som egenhändigt satte igång en mindre folkrörelse mot ungdomsvåldet efter den tragiska händelsen på Kungsholmen i slutet av 2007. Antons ”rörelse” Bevara oss från gatuvåldet samlade över 100 000 ungdomar på Facebook och samlade närmare 12 000 ungdomar till en jättemanifestation i Kungsträdgården under senvintern. Visst är killen en smula överexponerad, men icke desto mindre en modern hjälte. Anton Abele fick därför ta emot KD:s vitsippepris anno 2008. Frågan är väl om han får plats med det någonstans där hemma eftersom varenda organisation gett honom just sitt