“Alla kan naturligtvis inte - och bör inte heller - leva som eremiter. Men ingen kristen kan klara sig utan ett inre eremitage, där hon kan möta Gud.” Så skriver den okända munk som skrivit essän Eremitaget som Sveriges intressantaste bokförlag Artos gav ut här om året.
I en tid som vår måste varje kristen skapa sig ett inre eremitage i vilket man kan samtal med Gud utan tanke på nytta eller resultat. I en effektivitetsfixerad värld som den moderna bör varje handling ha ett ändamålsenligt och klart mål på kort sikt, och i denna jakt på det kortsiktiga drunknar den lilla röst med vilken Gud tilltalar människan. Det är inte med en tordönsstämma som Gud kalla oss, utan genom en stilla röst i vårt inre som också har frihet att välja bort. Väljer vi bort Guds tilltal tillsluter vi oss även för det Gudomliga inflytandet och för varje gång som vi vänder bort vårt ansikte från Gud, i tanke och i handling, tar vi ett steg längre bort från. Det är dock aldrig Guds röst som tystar utan vi som väljer att inte lyssna, liksom elektriciteten fortsätter att flöda in i den trasiga lampan i sin lamphållare.
För varje steg som för oss från Gud blir det allt svårare att anträda vägen tillbaka. Vi fastnar i destruktiva vanor och beteenden som vi sedan känner att vi måste försvara och målar liksom in oss i ett hörn. Om någon människa befinner sig i en sådan situation ska hon veta att Gud ändå inte är långt bort, bara ett litet ”förlåt mig Herre”, och man är åter på väg mot livets källa. Ingen är någonsin förlorad, oavsett vad man gjort sig skyldig till. Men för att få sina prioriteringar rätt krävs det frid, och det är en bristvara i vårt samhälle.
Men det går att ”bygga” ett ”inre” eremitage och vistas där på väg till och från jobbet och i alla de stunder under som bara tycks erbjuda onödig väntan. Låt dessa stunder bli lovsång till Gud uppmanar oss den okända munken bakom boken essän Eremitaget och bjuder in oss just vårt eget eremitage, inte just hans. I vårt inre eremitage är vi kallade att lyssna, mitt på en bullrande tunnelbaneperrong eller vad vi nu är.
Den okände munk som skrivit Eremitaget vill inte ståta med sitt namn, för det tar udden av budskapet och sätter fokus på hans person istället för på den andliga verklighet som han bjuder oss att utforska. I en tid där så många människor traktar efter kändisskap för sin egen skull är det en lisa att se en nyutgiven bok utan författarnamn. Den okände munkens essä erbjuder en väg till en radikal andlighet i en tid av fadd religiositet och stor moralisk förvirring. I en tid när alla förväntas exponera sig så mycket som möjligt utges här en bok av en man som inte vill säga sitt namn. Det bör stämma oss alla till ödmjukhet, även en hetsig bloggare som jag skriver detta just nu. I det inre eremitaget kan du tvätta bort det tillfälliga och möta det eviga och bli ren inför ditt möte med den naturliga världen, och framför allt få dina prioriteringar rätt och rådgöra med Herren.
Boken finns att beställa här.
Skriv ett svar