Nu tar ytterligare en Centerpartist bladet från munnen och går till storms mot en partiledning som han anser har förlorat kontakten med partites kärnväljare. Dessa kärnväljare finner man enligt kommunalråd Larz Danielsson i Ragunda. “Med Stureplanscentern har partiet gått från mjölk till champagne.”, skriver Danielson i Expressen. Danielsson har delvis rätt, och det är en läxa Centerpartiets kommer att lära sig den hårda vägen. Inte för att partiets utveckling i mina ögon är dålig, inte alls. Många av de förändringar i partiets politik som spikades vid det förra rikstinget var nödvändiga. Hur gärna man än vill värna de så kallade ”kärnväljarna” och/eller de så omhuldade ”gräsrötterna”, så måste man i någon mån gå i takt med tiden och det gör Centerpartiet idag i betydligt högre grad än under Olof Johanssons dagar. Och till skillnad från Danielsson så anser jag att Maud Olofsson gav svar på tal på en fråga från Danielssons län ställd till partiets riksdagspolitiker i alliansen angående de problem man har där. Maud Olofsson menade att alliansen nu har sänkt arbetsgivaravgifter och förenklat reglerna för företagen, vilket bör leda till nya arbetstillfällen. Detta duger inte för Danielsson. Hans artikel andas nostalgi kring den intressepolitik som traditionellt förknippats med Centerpartiet, i egenskap av de areella näringarnas och ”glesbygdens” parti i svensk politik. Han tar till och med fram storsläggan och frågar sig
Tycker alliansen att det ens behövs någon glesbygd? Var finns nu uttryck som ”Hela Sverige ska leva” eller utrotningshotade ord som decentralisering och landsbygd?
Jag anser definitivt att glesbygdens livsform har ett egenvärde i sig, liksom decentraliseringsreformer, och här har jag nog hela Alliansen i ryggen, men frågan är hur kostnaderna för dessa ska fördelas. Här är Larz Danielsson tydlig,
Ni tar bort möjligheten att stämpla upp till heltid på dom (SIC!) redan få arbetstillfällen som vi försöker skapa både kommunalt och privat. Ni höjer a-kasseavgifterna så att folk tvingas sluta betala sin avgift och därmed belastar kommunens sociala skyddsnät när de behöver försörjning.
Tror verkligen Danielsson att det tjänar glesbygdens intresse att vara ständigt beroende av rikspolitikens beslut och reformer? Är det bra att möjligheten att ”stämpla upp” till heltid på en halvtidstjänst används som ett inofficiellt bo kvar i glesbygden-bidrag för länets innevånare? Det borde räcka med att påpeka för Danielsson att dagens tillstånd inte är hållbar i längden och att regeringens reformer på sikt kommer att stärka glesbygdens autonomi i förhållande till rikspolitiken och DET tjänar glesbygden på. All växtkraft måste komma underifrån, och inte via statliga och kommunala beslut. Den väg som Danielsson i sitt inlägg pekar tillbaka mot är en skör och delikat väg som glesbygdens människor beroende av beslut som tas långt ifrån deras liv och vardag. På så vis kan regeringens förändring av a-kassa och dylikt ses som en decentraliseringsreform.
”Vi är levande människor av kött och blod här uppe, människor med drömmar för oss själva och våra barn”, skriver Danielsson, och det har han så klart rätt i. Men är det drömmen om att kunna stämpla upp till heltid som han vill se sina barn föra vidare, eller är det den förmåga som följer av att reda sig själv och som ger stolthet och självständighet? Här bör Danielsson ta sig en funderare!
Nej, Danielsson missar målet i sin kritik av det ”nya” Centerpartiet. Problemet är istället den symbolpolitiska fälla som partiet trillat ner i. Att så hårt knyta sitt goda partinamn till tillfälligheter som ”Stureplan” bådar verkligen inte gott inför framtiden. De nya ”ideologer” som Danielsson demoniserar i sin artikel har inte fel i sak, utan saknar historia. Om några år vill de flesta i den rörliga storstad som jag bor – Stockholm, inte ta i sådant som förknippas med Stureplan med tång, och då står Centerpartiet där, för förknippade med 2000-talets trender och tillfälligheter.
Som borgerlig önskar jag att samtliga borgerliga riksdagspartiet kunde lära av den politiska utvecklingen i Tyskland, England, USA och Frankrike. I Tyskland och Frankrike är det en mycket klassisk borgerlighet som tagit makten och som värnar en förvisso starkt reformerad välfärdsstat, till skillnad från dagens välfärdsstat som mest speglar sossarna och vänsterns jakt på total “rättvisa”. Skillnaden mellan det statskramande vänsterblocket i svensk politik och den borgerliga sfären är att den senare vill se en spetsigare välfärdsstat som riktar in sig på kärnområdena och inte sprider sig tunt över ett par hundra myndigheter och ständigt expanderar antalet politikområden för att någon politiker fått för sig att nu är det ”miljö” eller ”innovation” eller någon annat som gäller. CDU under Angela Merkel driver en modern konservativ politik med rötterna i den kristliga unionens efterkrigspolitik. De förändringar som CDU vidtar är nödvändiga, och inte för att CDU med Merkel i spetsen är onda och tycker illa om småfolket, utan för att värna välfärdens centrala områden vilket vi alla tjänar på i längden.
CDU:s framgångsrika utveckling kan kontrasteras med de Engelska konservativa, som i mitten på 1990-talet reducerades till en sekt i Brittisk politik på grund av sin radikala Thatcherism, en politik som dagens Tory-ledare David Cameron försöker lägga bakom sig idag, för åter leda partiet i en mer klassikt borgerlig riktning. Av denna utveckling märker man inte mycket inom den svenska borgerligheten idag. Det är endast Moderaterna som ser ut att ha så pass mycket koll på omvärlden så att man i partiets utveckling kan spåra dessa trender från Europa och USA i stor. Det är en stor förlust för borgerligheten i stort, oavsett hur det går för Centerpartiet 2010.
Skriv ett svar