Sten-Gunnar Hedin har rätt. Han menar att kristna träffats av en ”opinionsbildning som kan sätta skräck i de mest hårdhudade”. Man måste verkligen vara hårdhudad för att fortsätta väcka opinion i dessa frågor. Framför allt har Hedin en poäng angående affischkampanjen för att bevara äktenskapet i Stockholms tunnelbana:
”Om det varit RFSL som hade fått sina hemsidor nedsläckta och sina affischer systematiskt nedplockade i Stockholms tunnelbana då hade varenda intellektuell rest sin röst till protest.”
Det finns ingen ståndpunkt i det svenska politiska landskapet som är lika avskydd av alla, från yttersta höger till yttersta vänster, som en klassisk europeisk kristdemokratisk ståndpunkt. Det är den ”förbjudna” ståndpunkten, den ofina och objudna ståndpunkten som får folka att stelna till över middagsborden. ”Säg inte att du är kristdemokrat” är en kommentar jag ofta får. Det är liksom det värsta. Nyliberal, kommunist eller miljömupp, allt annat är ok. Icke så politiskt engagemang på kristen grund – det är oförlåtligt för många!
Det är de samhällets tystnad som gör att de vänsteryngel som sliter ner affischerna känner att de är på rätt spår – att de har ”rätt” att bete sig på detta vis. Vad samhället säger till dem är ungefär ”i normala fall är detta inte ok att göra, men när det gäller dessa människor och deras budskap, då är precis allt tillåtet”.
Mig passar dock inte den offerkofta som, Hedin axlar. Det är bara att kämpa på om man tror på sin sak!
Jag kan dock inte förstå varför ungefär precis hela det officiella Sverige idag ställer sig bakom en liten radikal minoritet som så tydligt driver en nivellerande agenda vars enda syfte är att svärta ner sådant som är heligt för vissa.
Tillhör man en politisk minoritet ser man verkligen samhället annorlunda, hur etablerad man än är för övrigt. I Dagen kan man till exempel läsa vad den vrickade biologen Richard Dawkins har att säga om oss troende och vår tro - ”Religionen är en sjukdom som överförs från föräldrar till barn.” Fundera på de orden ett par gånger. Testa och sätt in andra ord i stället för “religion”. Inte så kul! Detta var den typ av uttryck som nazisterna använde för att demonisera judar och andra minoriteter i Tredje riket. Men om religiösa är det helt ok att säga vad som helst, där släpper alla hämningar. Märkligt.
2 kommentarer
oktober 29, 2007 kl. 5:42 pm
Visst ska man kämpa på… Frågan är bara hur länge vi får? Det bekymrar mig.
http://blogg.aftonbladet.se/13059/perma/607379
Mitt inlägg från gårdagen.
oktober 29, 2007 kl. 8:20 pm
Ja, nog känner man sig en smula tilltryckt, det måste jag säga! Lite som att bli körd i en centrifug – man hinner liksom inte återfå balansen för än nästa slag kommer vinande. De senaste månaderna har verkligen varit en speciell period. Och de ser ut att bara vara uppvärmning. Fortsätter det så här kommer det att börja kosta i både karriär och yrkesliv att vara öppet troende av mer klassiskt snitt. Där är vi inte riktigt idag, men inte så långt därifrån. Mycket märkligt.
Tack för en mycket bra och läsvärd blogg för övrigt!
Med vänlig hälsning,
Peter
Skriv ett svar