Som klassisk kristdemokrat och miljöengagerad är det med skräck som jag tvingas konstatera att mannen bakom skolmassakern i Finland var inspirerad av tokiga ekologistiska idéer! Den brun-gröna ekofascisten Pentti Linkola inspirerade med all säkerhet Eric Auvinen till hans illdåd i veckan.
Kanske ska man inte bli förvånad. Tar man upp någon av de texter som ligger till grund för dagens radikala miljörörelse kan man i den spåra många av de tankar som Pentti Linkola ger uttryck för idag. Ekosofins fader, Arne Naess, är många vis lika radikal som Linkola, men är dessbättre pacifist. Men, och det är som man säger ett viktigt men, i hans bok Samhälle, ekologi & livsstil från 1973 (på svenska 1981) kan man spåra samma klåfingrighet som hos Linkola. Naess skriver lustfyll att ”miljökrisen ställer krav på snart sagt alla delar av vårt samhälle. Det gäller såväl politik som den enskilda människan” (Ur inledningen). Såväl politik som den enskilda människan. Det vill inte säga lite, det. Vad Naess pratar om är inget mindre än ett nytt generalkriterium för att utvärdera och forma all politik. Och det är just i denna föreställning om ett dylikt generalkriterium som ekologismen liknar sina 1900-talskusiner nationalism, kommunism och fascism. Dessa –ismer ville även de forma ett nytt generalkriterium utifrån vilket både politiken och den enskildes liv skulle bedömas och utformas. Det gick inte då och det kommer inte att gå idag. Det finns ingen plats för målkonflikter i denna vision för politiken. Jag hörde en gång Peter Ericsson i en valdebatt för ett antal år sedan argumentera emot ekonomisk tillväxt. ”Utfiskningen av torsken skapade även den tillväxt, men vad har vi för nytta av den nu?” frågade han sig retorsikt och fick in en billig poäng. För det Eriksson och många andra gröna missar, radikala så väl som reformistiska, är att denna tillväxt faktsikt är till nytta, i samhällets totala välståndökning, som på sikt kommer alla till del genom att skapa nya resurser. Utfiskningen av torsken i Östersjön är en katastrof, och tarvar omedelbara åtgärder, men vi har haft ”nytta” av den. Det handlar om det man ser och det man inte ser, som Frederick Bastiát uttryckt denna insikt.
Jag skulle inte gå så långt som att säga att Eric Auvinens var en politiskt motiverad terrorist. Vill man skjuta ihjäl oskyldiga människor kan man nog mobilisera vilken människofientlig tankegång som helst för att förläna sin usla handling med en smula rationalitet. Problemet är filosofiska system som den reellt existerande mänskligheten i all sin mångfald och oförbätterlighet som ett problem. För dem är vi, våra liv, våra samhällen, vårt välstånd och vår utveckling något dåligt. De strävar alla efter en slags renhet i politiken, efter något som gör det möjligt att reducera den samhälleliga komplexiteten till en minsta gemensamma nämnare som – ett generalkriterium.
Linkolas åsikter om att “massakern var för liten” är inget annat än sensationalism. Men de tankegångar som Linkola ger uttryck för leder automatiskt till en upp och nervänd värld, där krig, folkmord och pandemier är något gott. Men idén om mänskligheten som ”naturens cancer”, den finns även hos mer salongsfähiga radikala miljögrupper som Earth First, hos den storsäljande och mycket otrevliga teoretikern Derrick Jensen och inte minst hos den primitivisten John Zerzan. Och inställningen i fråga om en förmodad ”överbefolkning” som Pentti Linkola hävdar ligger bakom samtliga miljöproblem och att befolkningen måste minska, det delar dessa gröna tomtar med en hel del radikala abortaktivister. För som Linkola menar i första hand bör antalet födslar minska, först där efter kan befolkningen också minskas med våld. Dessa hemska människor ska inte få sista ordet, utan det ger jag till den nyligen bortgångne skribenten Per Ericson, som tillsamman med Sveriges kanske intressantaste intellektuella, Lars F Eklund, redan för många år sedan publicerade den utmärkta skriften Ingen kris i befolkningsfrågan (Timbro, 1997) vederlade de vanligaste argumenten i frågan. Och de konstaterade också det självklara - Är det människornas vilja att sätta barn till världen eller är det snarare en fråga om att dålig politik håller människor kvar i fattigdom? Per Ericson och Lars F Eklund visar att jorden mycket väl klarar av att föda en betydligt större befolkning än vad som nu finns, förutsatt att ekonomin lämnas ifred från regleringar. Och från tokiga befolkningsalarmister!
2 kommentarer
november 10, 2007 kl. 7:59 pm
“Jag hörde en gång Peter Ericsson i en valdebatt för ett antal år sedan argumentera emot ekonomisk tillväxt. ”Utfiskningen av torsken skapade även den tillväxt, men vad har vi för nytta av den nu?” frågade han sig retorsikt och fick in en billig poäng. För det Eriksson och många andra gröna missar, radikala så väl som reformistiska, är att denna tillväxt faktsikt är till nytta, i samhällets totala välståndökning, som på sikt kommer alla till del genom att skapa nya resurser. Utfiskningen av torsken i Östersjön är en katastrof, och tarvar omedelbara åtgärder, men vi har haft ”nytta” av den. Det handlar om det man ser och det man inte ser, som Frederick Bastiát uttryckt denna insikt.”
Jag är själv ekonom och grön och vet mycket väl att tillväxt leder till nytta, detta är grundläggande ekonomisk teori som de flesta gröna accepterar. Vad gröna däremot inte accepterar är att kortsiktig nytta ska omöjliggöra möjligheten till långsiktig nytta. Visst har vi nytta av att fiska ut torsken och elda upp all oljan i ett kort perspektiv. Men till vilken nytta är det när den är slut? Hur länge varar nyttoeffekten? Hur för det samhället framåt? Vi lever i en ändlig värld och hittills är det bara vi gröna som vågar se det och agera därefter.
Blanda inte ihop begreppen ekologi, miljö och natur - för det är inte samma sak! Att värna om miljön handlar om att skapa förutsättningar för fortsatt hållbar utveckling, och där är sociala och ekonomiska faktorer inräknade också. Man kan alltså värna om miljön utan att samtidigt värna om naturen och ekologin även om de ofta hör ihop. T.ex. vill många miljövänner sätta upp vindkraftverk vilket många naturvänner och ekologer motsätter sig. Människor som argumenterar med begreppet “naturen” är i allmänhet inte värda att ta på allvar eftersom naturbegreppet är ett mänskligt begrepp som vi själva lägger olika värderingar i som helt beror på vår syn på naturen, för om natuerns syn på oss vet vi intet.
Nog är jorden överbefolkad om vi alla ska kunna leva på den levnadsstandard som vi har i västvärlden. Men man kan inte överge demokratin eller freden för det för vilken värld är det då man räddar?
november 11, 2007 kl. 2:28 pm
Tack för en bra och seriös kommentar!
Det är dock skillnad på en ”ändlig värld” och ”ändliga resurser”, och jag antar att vi är överens om att det handlar om att skapa mer resurser för oss människor med ett minskat uttag av ändliga resurser. Riktigt hur vi ska nå dit vet varken du eller jag, men det är inte jag som blandar ihop ”begreppen ekologi, miljö och natur” i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle enligt de tre klassiska dimensionerna du nämner. Det gör de gröna alldeles på egen hand!
Däremot skulle jag inte gå så långt som att säga att ”Människor som argumenterar med begreppet “naturen” är i allmänhet inte värda att ta på allvar”. En sund känsla för naturmiljön är både viktig och önskvärd och kan skapa en nödvändig ödmjukhet inför varandets mysterium. En slags vördnad inför naturmiljön kan hjäpa till att skapa traditionellt borgerliga dygder som sparsamhet, flitighet, och ett hushållande med knappa resuser. Det är när ”naturen” antar antropomorfa drag i argumenteringen som misantropiska tankar genereras. Det gör den dessvärre för denne finske eko-fascist som tycks ha inspirerat den unge mannen i fråga till sitt nidingsdåd. Han är olyckligt ovetande om att ”naturbegreppet är ett mänskligt begrepp som vi själva lägger olika värderingar i som helt beror på vår syn på naturen”, som du korrekt påpekar.
Men återigen, den utmärkta resurseffektiviseringsutredningen från början på 2000-talet visade ju att det inte är den ökande energiförbrukningen i sig som är problemet eftersom vi gör enorma framsteg på energieffektiviseringens område. Problemet visade sig istället vara det ständigt ökade uttaget som äter upp alla de besparingar vi gör via effektiviseringar. Så det handlar inte om hur ”alla” ska kunna leva på den levnadsstandard som vi har i västvärlden, för det går nog utmärkt, utan hur vi ska kunna skapa detta välstånd med minsta möjliga miljöbelastning. Här finns det beröringspunkter mellan konservativa och gröna perspektiv, för det handlar om hur man kan finna mening i livet bortom den rent materiella dimensionen. Men med den märkliga livsstilshedonism som MP idag för fram är det nog svårt att tänka sig något nytt och spännande därifrån.
Du har dock alldeles rätt i den slutkläm, som förtjänar att upprepas – ”Men man kan inte överge demokratin eller freden för det för vilken värld är det då man räddar?”
Skriv ett svar