Under rubriken ”Riktig solidaritet: Alliansen får inte kapitulera inför vänsterns beskrivning av problemen” skriver Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund (CUF), i tisdagens Aftonbladet. Andersson klo i inlägget är att borgerligheten vet vad ”riktig solidaritet” är. Vet vi verkligen det? Och än viktigare – vill vi veta det?
Andersson öppnar i inlägget upp för tankar som inte har att göra i borgerligt tänkande. ”Världen är inte rättvis. Det är bedrövligt” skriver Andersson. Det är inte alls bedrövligt att ”världen” inte är ”rättvis”. Endast om man tror att det finns någon absolut rättvisa att bedöma ”världen” utifrån kan världens tillstånd vara ett problem. Här avslöjar Andersson hur djupt vänsters klåfingrighet sitter i den svenska politiken. Poängen med borgerlighetens förslag om grundtrygghet istället för generell välfärd är att ett sådant system inte har en omfördelande dimension, utan endast en tillfälligt stödjande roll i en människans liv. Kort sagt, grundtrygghet handlar inte om rättvisa utan om frihet och medmänsklighet.
Även angående den ”solidariska välfärden” gör sig Andersson skyldighet till en del misstag:
Vi tänker inte sluta kämpa för en solidarisk välfärd, en välfärd där staten faktiskt inte kan fixa allt, en del solidaritet måste vi visa själva. Varför ska till exempel staten ge mer bidrag till en direktör som är sjuk än en förkyld sjuksköterska, eller för den delen en sjuksköterska som jobbar? Det är vänsterns solidaritet.
Felet med vänsterns ”förslag” när det gäller ”välfärd” är inte att det är ”orättvist” att staten ger mer bidrag till en direktör som är sjuk än en förkyld sjuksköterska. Felet är att staten tar på sig förpliktelsen att sörja för medborgarnas välfärd punkt. En stat som tar på sig att sörja för sina medborgare via generella välfärdssystem kommer osvikligen att i högre och högre grad lägga sig i medborgarnas liv via deras plånböcker. DET är problemet och inget annat. Det betyder att även om staten skulle kunna garantera någon allmän form av ”rättvisa” som alla ställer upp på, så kommer genomförandet av denna kosmiska rättvisa att minska friheten i samhället i samma grad. Det är alltså inte en fråga om rättvisa och effektivitet, utan om frihet. Frihet, och inget annat!
Varför missar Manus Andersson målet på detta flagranta vis? Jag anser att det beror på att stora delar av den unga högern har stirrat sig blind på vissa delar av det liberala arvet och därmed missar den konservativa idétradition som alltid följt den liberala. Välfärdsstaten är moraliskt förkastlig för att den slår sönder samhällets naturliga gemenskaper som familj och församling och tar på sig att vara alla medborgares förälder och uppfostrare. Höga skatter omöjliggör eller försvårar människans naturliga ”solidaritet” i lokalsamhället för att istället dra in alla pengar till en ”omfördelningscentral” som sedan åter delar ut pengarna igen. Det kan vi sköta själva, via civilsamhällets institutioner och tradition av hjälp till självhjälp. Vi har fackföreningar, religiösa församlingar, familjer, grannskapsgrupper, friskolor, föreningar av alla de slag och lokalt förankrade företag i samhället. Det är i själva verket detta som är samhället, och inte staten.
Utan att förankra sitt resonemang om frihet förlorar sig Andersson i luftiga deklamationer á lá
Att få vara sig själv, ha samma förutsättningar att lyckas och samtidigt få utvecklas utifrån egna personliga behov visar på en solidaritet långt mycket kraftfullare än vänsterns.
Det Magnus Andersson (och även jag) vill se kan inte bli en levande verklighet för än det nyliberala frihetsbegrepp som Andersson använder gifts ihop med klassiskt kristdemokratiska idéer om gemenskap och civilsamhälle. I annat fall hotar en atomiserad individualism att ersätta den statscentralism som vi idag lever under. Ett fritt samhälle är ett gemenskapande samhälle!
2 kommentarer
november 16, 2007 kl. 4:16 är
Utmarkt inlagg!
november 16, 2007 kl. 6:13 är
Tackar!
Skriv ett svar