Igår passerades ytterligare en gräns för vad man kan beskylla en politisk motståndare för. Socialdemokraterna Emil Adén och Fredrik Pettersson anklagar KDU:s ordförande Charlie Weimer för ”högerextrem retorisk onani som för tankarna till 30-talets försök att förgäves etablera vetenskapliga belägg för en rasbiologisk samhällsanalys”. Vad i hela friden kan de syfta på? Jag gissar att det är på följande skrivning av Weimer:
Äktenskapet är nämligen det juridiskt-normativa medel som samhället använder för att stötta bildandet av familjer. Att avskaffa äktenskapet vore att underminera den framgångssaga som familjen varit under tusentals år genom att jämställa familjen med övriga typer av relationer.
Är detta ”högerextrem retorisk onani som för tankarna till 30-talets försök att förgäves etablera vetenskapliga belägg för en rasbiologisk samhällsanalys”? Här blir så klart Adén och Pettersson oss svaret skyldiga. Adén och Pettersson använder den tydligaste av härskartekniker i sin replik till Charlie Weimer – att demonisera istället för att bemöta. Kan man klistra etiketten ”högerextrem” på Weimer och KDU så kan med tiden klistra den på alla oss som försvarar traditionella familjebildningar. Och det är så klart dit som Adén och Pettersson vill komma – alla som inte tycker som dem är extremister och kanske rent av nazister. Det är lågt så man häpnar!
Och gör man ett försök att bena upp deras grumliga argumentation i sak blir det inte bättre. Adén och Pettersson skriver att
Inledningsstycket i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och med lika i värde och rättigheter. Här i Sverige, precis som i många andra länder, är dock rätten att ingå äktenskap reserverad till par bestående av en man och en kvinna. Två kvinnor eller två män som älskar varandra är istället hänvisade till att ingå registrerat partnerskap.
Självklart har alla människor samma unika värde, men detta leder inte med någon självklarhet till att det är en rättighet att kalla alla relationer för ”äktenskap”. Äktenskapet är idag omgärdat av flera begränsningar, t.ex. får ingen gifta sig med en minderårig, en nära blodsförvant eller med flera personer samtidigt. KDU och Charlie Weimer menar att en annan begränsning bör vara att det är en man och en kvinna som ingår äktenskap. Ingen av dessa begränsningar påverkar någons människovärde. Hur skulle de kunna göra det? Eller menar Adén och Pettersson att dessa begränsningar kränker människor som vill gifta sig med sina syskon eller som drömmer om att ”gifta” sig med tio personer?
Skriv ett svar