Utan att ge ett enda seriöst argument avfärdar DN:s kulturjournalist Stefan Jonsson Timbros Johan Norberg i en blänkare med rubriken “Kapitalism som religion och delirium som opinionsbildning” i onsdagens DN kultur (ej i nätupplagan!). Varför det? Jo, för att Norberg hävdar att vägen till minskad fattigdom och bättre miljö går hand i hand med den demokratiska kapitalismen – inte emot den. Jonsson tycks mena att Norberg är något monoman i sitt sätt att argumentera, och det kan man kanske tycka. Icke desto mindre har Norberg ofta rätt i sak, och inte bara det. Norberg är ofta ensam om att lyfta fram det faktum att världen blir bättre och bättre. Och det är ett budskap som förtjänar att uppmärksammas betydligt mer än idag. Det räcker med att slå på radion eller bläddra i morgontidningen: varje vecka rapporteras om nya våldsdåd från världens konflikthärdar, om naturkatastrofer, svält, epidemier och miljöhot. Att denna verklighet inte är bra och dessutom blir värre och värre är den världsbild de flesta svenskar delar, inte bara inom den politiska vänstern. Nu är det så att Johan Norberg inte är ensam om att hävda att världen faktiskt sakta men säkert utvecklas till mänsklighetens fromma. Det gör även Karolinska institutets professor i internationell hälsa – Hans Rosling. Rosling är en av initiativtagarna bakom projektet Gapminder. Rosling ger även han en bild som på många punkter bekräftar Norbergs, även om de kanske inte alltid delar verklighetsbeskrivning.
Roslings credo lyder:
1. World is getting better and better,
2. but at the cost of climate change,
3. and billions still live miserable lives in poverty
4. and in the last decade life got worse for 100 of millions,
5. but as the world is stupidly managed, we have many opportunities to fix the world for the grandkids!
Detta credo bör vara utgångspunkten för varje diskussion om utveckling och välstånd. När jag en gång i tiden lyssnade på Herr Rosling kom som vanligt (och med rätta) diskussionen in på miljö- och klimat. Hans fempunktslista ger onekligen upphov till en hel del potentiella målkonflikter vilka naturligtvis splittrar folk med olika prioriteringar. Men Roslings intressantaste kommentar i debatten handlade om hans personliga drivkraft – han vill se en värld där barn begraver sina föräldrar och inte tvärtom! Jag kan inte nog hålla med honom om detta, och om det kräver att Johan Norberg fortsätter att dunka in sitt något ensidiga budskap så är det inte ett problem! Problemet är istället alla de inom den politiska vänstern som bygger sin världsbild på att allt går åt helvete. De tycks vara ”realisterna” i dagens politiska debattklimat. Och i ett sådant klimat är Johan Norberg omistlig. Han ser inte utveckling som ett nollsummespel, och öppnar därmed upp för ett dynamiskt perspektiv som ofta saknas!
Skriv ett svar