Eftersom kritiska perspektiv lyser med sin frånvaro i DN Kulturs litteraturbevakning av vänsterlitteratur har jag som hastigast läst igenom tre ganska vänsterradikala alster. Det handlar om Ingemar Lindbergs Den globala kapitalismen – och det nya motståndet, George Monbiots The Age of Consent: A Manifesto for a New World Order, och Pockys tandembok Ett annat Sverige är möjligt med Johan Norberg och America Vera-Zavala som debattörer (jag håller mig endast till Vera-Zavalas bidrag i denna tandembok eftersom jag inte så förvånande instämmer i det mesta som Johan Norberg skriver).
Vad som slår en är den vikt samtliga dessa författare lägger vid en slags ”demokratikritik” av den demokratiska kapitalismen. Både Lindberg och Monbiot rör med en terminologi á la 1970-tal med just ”demokrati”, antiimperialism och socialism i högsätet. Men varken Lindberg eller Monbiot vill ”avskaffa kapitalismen”. De vill endast förändra den. I Lindbergs fall ska denna förändring ske med hjälp av en förändrad etik- och moraluppfattning bland dagens maktelit. Bättre moral hos dem leder till större förtroende för ”demokratin” tycks han mena. Monbiot vill även han fördjupa “demokratin”, men han har ett betydligt mer ambitiöst förslag - en slags ”världsregering”. Lindberg är inne på något liknande och menar att eftersom demokratin fungerar bra på statlig nivå så borde den fungera även på överstatlig nivå. Lindberg skriver att ”Människors starkaste vapen är demokratin och den egna organiseringen. Demokratin är mitt första riktmärke för en omvandling av kapitalismen.” (157) och att ”Det är uppenbart att många av de mest pressade problemen idag just kräver globalt handlande.” (164). Men innebär en utveckling av det slag som Monbiot och Lindberg vill se verkligen en “fördjupning” av “demokratin”? En maktförskjutning till allt större och mer fjärran politiska organ får endast till följd att beslut fattas av allt färre och allt mer avlägsna människor. En ”global” politisk maktelit av detta slag skulle få det toppstyrda EU att likna ett stormöte! Samtycke är nog svårt inom dagens demokratier, hur ska det då inte bli på en än högre beslutandenivå? Dessa båda vänsterdebattörers förslag förstärker inte ”demokratin” – de utarmar den. America Vera-Zaval gör i alla fall inte detta misstag. Hon sneglar neråt istället och fäster sitt hopp om demokratisk socialism vid “arbetarstyrda” företag av det slag som uppstod spontant under den ekonomiska krisen i Argentina. Zavala förespråkar något som närmast liknar en syndikalistisk ekonomi. Zavala vill dessutom verkligen avskaffa kapitalismen, och inte bara reformera den, som Monbiot och Lindberg. Men hennes historiska exempel förråder henne. Att bygga en framtidsvision på ett Argentina i kris känns ungefär lika attraktivt som vissa svenska kommunisters försök att hävda att en planerad ekonomi är det bästa, eftersom ransoneringsekonomin under kriget var statligt planerad och ”fungerade”.
Vad alla dessa debattörer har gemensamt är en övertro på demokrati generellt, och de menar sig alla fördjupa demokratins räckvidd. Det är lösningen på det mesta. De är inte överens om det är bäst att fördjupa demokratin uppåt eller neråt - men de är rörande överens om att mer demokrati är lösningen. De ser inte problemen med en allt för långt driven demokrati, eftersom de generellt sett inte är intresserade av individens- eller det civila samhällets autonomi. Allt är politik för dessa debattörer, och lösningen på dagens problem är inte mindre politik utan mer. Men där har de fel. Svaret på maktlöshet behöver inte vara mer politik, utan till exempel bättre och mer effektiva sätt att få “vara ifred” och driva tvister inom det rättsliga systemet. Att fördjupa demokratin innebär att ge tillbaka en del av den makt som socialstaten berövat det civila samhällets institutioner för att därmed ”befria” samhället från staten. I en tid när de politiska partierna börjar likna professionella påtryckarorganisationer och allt färre människor deltar i något som kan kallas folkrörelser ser varje förslag som leder till allt mer deltagande i kvällsmöten och debatter rent utopiska ut. Det ser jag som det mest problematiska med dessa böcker. Men det utan tvekan mest tvivelaktiga är det abstrakta “vi” som ska göra ditt och datt. I Vera-Zavalas värld ska ”vi” komma överens om hur saker och ting skall producerad och distribueras! Jag tycker det känns som en ”demokratisk” mardröm att behöva sitta på en räcka ändlösa möten med henne och hennes gelikar för att fundera ut hur ”vi” ska tillverka käk och hur ”vi” ska ta hand om barn och så vidare. Huga!
Vänstern måste sluta tro så blint på just politiken och inse att mångsidiga samhället kan förverkligas utan att gå just den politiska vägen. Att bygga ett resonemang kring begreppet “civilt samhälle” är att vara lurad enligt gängse vänstertänkande, men lösningen finns just där. Kanske borde samtliga dessa debattörer fråga sig om fler politiska projekt är vad världen behöver just nu? Politikens roll måste förändras, från den arkitektroll som dessa tre debattörer ser, till en trädgårdsmästarroll, där vi utgår från vad vi har här och nu. Den stora utmaningen vi står inför på jorden är nämligen att leva tillsammans utan att vara överens om ens de mest grundläggande värdena som bör styra oss, inte att hitta på ytterligare politiska projekt som ett abstrakt “vi” ska förverkliga!
Skriv ett svar