Endast ett riksdagsparti, kristdemokraterna, står idag bakom den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Allt fler kräver könsneutrala äktenskap.
Vad är då kristdemokraternas skäl att hålla fast vid nuvarande ordning?
Varför bör vi hålla fast vid den urgamla principen att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna?
Den som vill förändra använder ofta argumentet att det är diskriminerande att inte låta även homosexuella få gifta sig, och att tiden nu är mogen för en förändring. Problemet med alla de som kräver en könsneutral äktenskapslagstiftning är att det aldrig görs någon rättsfilosofisk eller sociologisk analys av äktenskapet som social institution.
En institution som gällt i tusentals år och som omfattas av alla religioner och kulturer ska uppenbarligen förändras för att ”tiden är mogen”.
Men bristen på analys, sammanhang och helhetstänkande är typisk också för äktenskaps- och partnerskapsutredningen (SOU 2007:17) av juristen Hans Regner.
När remissomgången är klar i mitten av januari 2008 är det regeringen som har ansvaret för att bereda frågan. Inför den processen finns det anledning att lite mer djupgående förklara kristdemokraternas försvar för nuvarande ordning.
För den som lever i ett homosexuellt förhållande och vill ha ett varaktigt juridiskt skydd finns partnerskapslagen som ger samma skydd som äktenskapet. Något juridiskt skäl till att ändra äktenskapsbalken finns således inte.
Diskrimineringsargumentet håller alltså inte. Detta konstaterar också den statlige utredaren. Men han fastslår att äktenskapet som begrepp får anses ha ett högre symbolvärde än partnerskap.
I utredningen talas det om två slags syn på äktenskapet, dels äktenskapsrätten, dels familjebildningen som social institution.
Utredaren fokuserar emellertid enbart på äktenskapsrätten och föreslår en könsneutral äktenskapsbalk utan analys av äktenskapets sociala roll och betydelse.
Alltså, knutpunkten i hela debatten ligger i begreppet, det vill säga äktenskapets symbolvärde. En fransk statlig utredning har utrett äktenskapslagstiftningen och kom med sitt förslag i januari 2006.
Denna utredning pekar också på symbolfrågan: ”Kravet på att utvidga äktenskapet härrör från ett annat resonemang: det handlar om att, genom bekräftelsen av alla pars lika rättigheter, erhålla ett slags socialt erkännande.”
Detta, fortsätter rapporten, ”kan tyckas paradoxalt i en tid då äktenskapet inte längre utgör en obestridlig social norm vare sig för par eller ens för familjer”.
Den franska utredningen landar på den motsatta ståndpunkten jämfört med den svenska utredningen – i Frankrike förordar man att behålla äktenskapet i dess nuvarande form.
Skälet är att den franska utredningen gör just det som Hans Regner och den svenska debatten undviker, nämligen att sätta in äktenskapet i sitt sociologiska sammanhang.
Vi kristdemokrater anser inte att staten ska vara neutral till vilken grundläggande struktur vi ska bygga vårt samhälle på. Vi kristdemokrater anser att familjen är en grundläggande byggsten i ett gott samhälle.
Och det är med den principen som föräldra- och äktenskapsbalken har formats i vår civilrätt.
Det är också denna grundläggande syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Där talas det om att familjen utgör ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (artikel 16).
Detta är också bakgrunden till att äktenskapsbalken sätter upp fyra krav för att äktenskap ska kunna ingås.
De som ingår äktenskap ska vara över 18 år, inte vara nära släkt till varandra, vara två till antalet och vara av olika kön.
Nu vill den statlige utredaren utan ingående analys och diskussion ändra på ett av dessa fyra kriterier. Kravet på olika kön ska slopas. Men de andra begränsningarna ska vara kvar. Varför? Inga svar ges.
En komponent rycks ut utan djupare analys. Varför ska nära släktskap uteslutas för ett homosexuellt par? Det finns ju inga risker för inavel. Varför begränsa till två individer?
Varför diskriminera kärleken som tre personer kan hysa till varandra, om man får vända på ett populärt argument mot oss kristdemokrater.
Får man tro flera politiska ungdomsförbund är ju det bara en tidsfråga innan polygama förhållanden också ska inrymmas i äktenskapsbegreppet.
Den filosofi som äktenskapet vilar på kommer också till uttryck i den så kallade faderskapspresumtionen. Den utgår från att mannen i ett äktenskap är fader till det barn som föds.
Hur ska man förhålla sig till den frågan om ett barn föds inom ett äktenskap bestående av två kvinnor?
Så här skriver Hans Regner: ”Faderskapspresumtionen i 1 Kap 1 § föräldrabalken bör dock endast gälla i fall då modern är gift med en man vid barnets födelse. Frågan om föräldraskapet för en kvinna som är gift med barnets moder bör presumeras på liknande sätt ligger utanför mitt utredningsuppdrag”.
Detta är en av de viktiga frågorna som alltså lämnats därhän och som den nuvarande äktenskapsdebatten helt förbigår. Kommer barnet att ha två eller tre ”riktiga föräldrar”?
Barnet har – det visar forskningen – behov av både sin mamma och sin pappa. I andra sammanhang är statsmakten mycket angelägen om att tillförsäkra barnet umgänge med båda föräldrarna.
Jämför med umgängesrätten efter skilsmässa som innebär att man inom rättsväsendet är så angelägen att tillmötesgå detta behov att man ibland till och med utsätter barnen för risker när de tvingas umgås med (framför allt) fäder som misshandlat dem eller deras mamma.
Jämför också med debatten om föräldraledighet och krav om kvoterad föräldraförsäkring.
Vi inser givetvis att barn kommer till och växer upp under många olika omständigheter. Barn mår bra och far illa i vårt samhälle i alla möjliga strukturer.
Men som lagstiftare måste vi ha några principer i botten för vilka sammanhang och strukturer vi anser vara de bästa för barnens uppväxtvillkor.
För oss är det barnets rätt till sitt biologiska ursprung och rätt till sin mamma och pappa.
På detta synsätt vilar FN:s barnkonvention. På detta synsätt har svensk lagstiftning vilat under lång tid. Försiktighetsprincipen bör nog användas innan vi rycker sönder den rättsfilosofi som svensk föräldra- och familjerätt vilar på.
Naturligtvis är det så att homosexuella både kan vara och är bra föräldrar. Det vi vill betona är att vi inte vill ha en lagstiftning som aktivt klipper av barnen från deras biologiska ursprung.
Det vanliga är ju också att barn i homosexuella sammanhang har nära kontakt med båda biologiska föräldrarna och den partner som lever ihop med pappan eller mamman. En relation som säkerligen kan fungera väl, men som vi inte anser ska leda till långtgående juridiska konsekvenser där de juridiska eller moraliska skyldigheterna och rättigheterna mellan de biologiska föräldrarna och barnet klipps av.
Det var den utvecklingen vi varnade för när vi avvisade förslaget om att låta homosexuella kunna adoptera barn.
Äktenskapsdebatten behöver föras i ett öppet och anständigt tonläge, med respekt för allas åsikter. Ett beslut i linje med utredningens förslag skulle innebära stora förändringar, vilket berör oss alla. Det finns därför anledning till en bred och öppen debatt.
Skriv ett svar