Så visar ny forskning om jämställdhet att förhållanden där könsrollerna avviker från de traditionella utsätts för stora påfrestningar. Det ”kostar” att ifrågasätta invanda och könstypiska mönster menar en forskargrupp bestående av främst samhällsvetare vid Umeå universitet och mitthögskolan i Östersund. Sammantaget tycks resultaten visa att det kan vara mycket smärtsamt för människor att förvandla högtflygande politiska visioner formulerade vid skrivbordet till en levande verklighet i vardagslivet. Forskningen verkar gedigen och resultaten har definitivt fog för sig och det är glädjande att DN debatt vågar ta in ett så pass inopportunt debattinlägg som detta. Att kritisera statsfeminismens jämlikhetsvisioner är idag lika med politiskt självmord och det krävs mod att ställa de obekväma frågor som denna forskargrupp gjort i sin forskning.
Men har där tar dessa forskares mod och insikt slut. Att problematisera själva jämställdhetsvisionen, det klarar de inte av. Det råder idag total konsensus i det svenska samhället om att en snävt definierade könsjämlikhet är både önskvärd och möjlig. Det råder dessutom konsensus om att statens alla maktmedel ska användas för att uppnå dessa mål, både folkpartister och vänsterpartister tycks se en individualiserad föräldrapenning som en helt legitim metod att styra familjers val, om dessa inte är i enlighet med de teoretiska jämställdhetsmål som för tillfället råder i samhället. Detta ifrågasätter inte heller forskargruppen bakom debattartikeln. De problematiserar på sin höjd de medel staten använder, men aldrig målen i jämställdhetsvisionerna. Tvärtom. Utan tillstymmelse till ironi eller självinsikt skriver de glatt
För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo.
Vad ska man säga om detta? Hänvisningar till ”biologi” är kanske inte så kul, men hänvisningar till religion och tradition kan de inte önska bort i dagens samhälle. Och det kan inte heller den allvetande socialliberala staten, hur många gånger den än dödförklarar religion och tradition. Den tysta kunskap som ligger i den traditionella familjebildningen, med sina problem och förtjänster, har utmejslats under lång tid och inom ganska vida ramar, och utgör en del av det arv som tidigare generationer lämnat över till oss idag. Det är dock ett arv som politiker både till höger och till vänster inte vill förvalta och förädla, utan försnilla och glömma. De politiska jämställdhetsvisionerna står på två ben - skrivbordsvisioner och genusforskning. Genusforskningen levererar resultat som sedan omsätts i samhälleliga visioner. Dessa visioner fattas det sedan politiska beslut om, och de läggs sedan som ett raster över hela samhället vid departement och myndigheter. Via styrdokument och instruktioner till myndigheter, och statliga upplysningskampanjer, driver socialstaten politik på alla fronter mot familjen – ända in i det enskilda hushållet! Den nuvarande regeringen kämpar emot denna enögdhet, främst tack vare KD. Vid ett regeringsskifte 2010 kommer riksdag och departement åter att befolkas av politiskt drivna jämställdhetsivrare färdiga att göra om samhället i god social ingenjörstradition á la det socialdemokratiska 1970-talet.
En from förhoppning utifrån forskargruppens resultat är om en stat som förhåller sig neutral till enskilda medborgares val, även om dessa val inte passar in i de statsfeministiska jämställdhetsvisionernas sagorike!
2 kommentarer
januari 14, 2008 kl. 10:03 är
Klarsynt av dig att notera ”pelarna” som bär upp statsfeminismens jämställdhetsvisioner – skrivbordsresonemang och genusforskning. Kommer att tänka på en bok jag läste i mellandagarna, ”Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland”. Känner du till den?
januari 14, 2008 kl. 10:07 är
Tack för din kommentar. Dessvärre känner jag inte till boken, är den värd att läsa?
Skriv ett svar