Göran Hägglund i Malmö synagoga på Förintelsens minnesdag

Jump to Comments

 

Mina damer och herrar

För 63 år sedan, den 27 januari 1945, befriade sovjetiska trupper koncentrationslägret Auschwitz. Lägret var ett av de största koncentrationslägrena som nazisterna byggt. Upp till 1,6 miljoner människor miste livet innanför grindarna. Vintern 1945 såg världen början till slutet för den nazistiska mördarregimen. Och då kom bevisen för deras bestialiska gärningar.

Tidigare hade det funnits rykten, spridda uppgifter och enstaka vittnesmål om den skoningslösa aktivitet som nazisterna och Waffen SS ägnat sig åt. Plötsligt tvingades nu antisemitismen att visa sitt rätta och råa ansikte. Detta blev uppenbart även för dem som försökt att förneka. De svartvita bilderna från Auschwitz kablades ut över världen. Vi har alla sett dem. De utmärglade ansiktena, de frånvarande ögonen, högarna av personliga tillhörigheter. De blev bevis på något som kanske är det mörkaste som skett i mänsklighetens historia.

Vi hedrar idag alla de kvinnor och män, barn och gamla, bröder och systrar, mammor och pappor, grannar och bekanta, som mördades under det nazistiska förtrycket. Vi hedrar judar, zigenare, handikappade, oliktänkande, homosexuella och politiska motståndare som fick sätta livet till. Vi hedrar dem som överlevde och som ännu lever. Och på olika platser delar överlevande idag med sig av vad som hände, de delar med sig av sina smärtfulla minnen. Vi hedrar även motståndarna, Raoul Wallenberg-gestalter som vågade gömma de förföljda, som vågade riskera sina liv i kampen för det rätta.

Men dagen är inte bara en tillbakablickande dag, en dag när vi minns en svunnen och ond tid. Nej, syftet med dagen är även att det ska vara en dag då vi står upp emot de krafter av intolerans, främlingsfrihet, antisemitism och rasism som ännu en gång visar sig i Europa och i Sverige.

Jag vill tacka för inbjudan. För mig känns det angeläget att dela några tankar runt detta allvarsamma ämne.

Den tidigare statsministern Göran Persson och jag tillhör olika partier. Och det är mycket vi inte är överens om. Ändå, det finns saker som gjordes bra under hans tid. Det tål att sägas. Ett initiativ som jag kan applådera är det initiativ som han tog under en partiledardebatt för tio år sedan. Jag talar om “Levande historia”, informationsinsatsen med syfte att utifrån Förintelsen ta upp frågor om me dmänsklighet, demokrati och alla människors lika värde.

Bakgrunden var att svenska skolbarn uppvisade vikande kunskaper om vad som hänt. Allt färre barn kände till det industriella mördandet som genomfördes under första delen av 1940-talet. Namn som Bergen-Belsen, Treblinka och Auschwitz var okända för allt fler. Begrepp som Waffen SS och Cyklon B väckte inga känslor, och “Arbeit macht frei” eller “Den slutliga lösningen” gav inga givna associationer.

Det är så med oss människor. Vi är inte dumma. Men ibland okunniga. Minnet är kort.

Egentligen skulle väl vi alla önska att vi inte vore här. Att vi inte skulle behöva samlas i dag. Att holocaust aldrig inträffat. Och även när detta nu har hänt så skulle man ju önska att minnena kunde få vila, kanske inte i frid, men ändå blekna bort undan för undan. I många fall när människor råkar ut för traumatiska händelser är det viktigt att, efter bearbetning, släppa taget och gå vidare. Att vissa minnen får sjunka djupt ner i glömskans hav. Tyvärr kan vi inte tillåta detta när det gäller förintelsen. Av respekt för dem som drabbades. Och framförallt: för att det inte ska ske igen. Mönstret från 30- och 40-talen riskerar annars gå igen. Att återupprepas.

Det började med lögner och hatpropaganda. Det fortsatte med trakasserier. Sedan följde organiserad plundring och deportering, och slutligen: massmord.

Under andra världskriget besegrades nazismen och fascismen. Tyvärr besegrades inte antisemitismen samtidigt. Sedan andra världskrigets slut har vi kunnat följa uppkomsten av flyktingfientliga och antisemitiska partier. Systematiska antisemitiska aktioner följde bara några år senare i det Sovjetkontrollerade Öst- och Centraleuropa. Nynazistiska grupperingar har organiserat sig i Tyskland. Vi har sett Le Penn i Frankrike, Jörg Haider i Österrike, Carl I Hagen i Norge och Pia Kjærsgaard i Danmark.

Många gånger går främlingsfientligheten och antisemitismen hand i hand. Idag möter vi antisemitismen i Mellanöstern. Det är viktigt att poängtera att vara kritisk till politiska beslut som fattats eller fattas av israeliska politiker inte är antisemitism. Självklart inte. Men många gånger blandas saklig kritik av politiska beslut fattade av Peres, Olmert, Netanyahu eller andra israeliska ledare med antisemitiska utfall och påhopp.

Den som tar del av hatpropaganda som sprids i delar av Mellanöstern och som samtidigt är historiskt bevandrad känner igen sig. Det är samma lögner, det är samma insinuanta och förvridna propaganda som en gång spreds av Hitler och Goebbels. Den politiker som idag är mest explicit antisemitisk är kanske Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Förutom hans hållning i kärnvapenfrågan har han blivit känd för utfall mot Israel i allmänhet och judar i synnerhet, bland annat utfall om att förintelsen är en “myt”. I början av december 2006 stod presidenten värd för en internationell förintelsekonferens. Det var inte en konferens i stil med dem som hållits i Stockholm. Nej syftet med arrangemanget var att “vetenskapligt pröva” folkmordet på sex miljoner judar. Eller, för att säga som det är, det var ett festtillfälle för förnekare av förintelsen från världens alla hörn. Där deltog också en datalärare från Stockholm.

Förintelsen förnekas, negligeras, förringas och förlöjligas. Även i Europa har vi liknande problem. Vi har sett rapporter som tyder på att antisemitismen ökar i Europa, och att den sprids via internet och satellitsända tv-kanaler. Det är allvarligt och extremt oroande. På internet finns en rad webbplatser på svenska som sprider grova antisemitiska fördomar om judar som tjuvaktiga och giriga och som hävdar att det finns en judisk världskonspiration. Vi ser alltså hur antisemitismen återig en sticker upp sitt fula tryne. Vi ser det inom politiska grupperingar ute på vänsterkanten och vi ser det inom nynazistiska och främlingsfientliga rörelser.

I det kristdemokratiska tankegodset är det okränkbara människovärdet centralt. Den djupa respekten för varje människas lika rätt. Vi finner tanken till exempel i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle bör inte vara etiskt neutralt. Ett samhälle behöver en grundläggande etik där respekten för människovärdet är grundmurad, ordentligt och offentligt. Den respekten yttrar sig i hur vi behandlar de minsta. Den respekten yttrar sig i hur vi behandlar de gamla. Och den respekten för människovärdet yttrar sig i hur vi behandlar etniska minoriteter.

Vi har, som människor, ett gemensamt ansvar att inte vara tysta. Att ta strid för människovärdet, varhelst det angrips. Det är därför vi är här idag. Vi vill inte glömma bort det som varit. Vi vill inte förtränga eller förringa det som skett. Vi står upp för människovärdet. Vi står upp emot flyktingfientlighet, människoförakt och antisemitism. Det är vad vi gör idag. För att hedra dem som drabbades. Och för att det aldrig, aldrig, ska ske igen.

Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet.

2 kommentarer

Filed under Akademisk förföljelse, Förintelsen, Kristdemokraterna, Kristdemokratisk ideologi