I dagens Världen idag (ej i närupplagan) sätter Carin Stenström fingret på något som jag själv funderat över ett tag – tankesmedjan Timbros långsamma men tydliga förfall. Den som följt Timbros utgivning genom åren har ofta bjudits på tankeväckande och aktuella infallsvinklar på politik som varit en lisa i den svenska likriktade samhällsdebatten. Men så känns det inte idag. Numera bjuds man till exempel en serie ganska illa skrivna semi-akademiska ”papers” författade av ganska unga människor med ett förflutet i typ MUF, LUF eller CUF. Ofta är kvalitén sådan att dessa ”papers” inte skulle släppas igenom ens som C-uppsatser, men det må vara hänt. Opinionsbildning och forskning är två olika företeelser, och det är trenden som är det viktiga - Timbro har blivit en del av den svenska samförståndskulturen. Därför kan de utan att blinka och i god svensk korporativistisk anda arrangera ett seminarium tillsammans med Ordfront. Seminariet är dessutom en uppföljning på en debattartikel skriven av Timbros VD Maria Rankka och Ordfronts generalsekreterare Stefan Carlén. Carlén är kanske LO-familjens värsta fackföreningsfundamentalist och är i sig en enmansarmé mot varje förbättring av arbetsrätten. Han är inte bara en del av problemet – han är problemet. Men det tycks inte bekomma Rankka och Timbro. Hela denna politiska inavel känns bara ack så svensk – Socialmoderaterna, som Tage Danielsson uttryckte det på sin tid. Stenström skriver att ”Timbros förfall och successiva anpasslighet till den samhällsideologi som idag präglar i stort sett hela det politiska etablissemanget är tragisk” och jag kan inte annat än hålla med.
Stenström tar som exempel rapporten Kulturskymning inställd, som vid en snabb genombläddring känns hur tråkig och förutsägbar som helst. Det är ett beställningsverk, och det märks. Som ivrig kulturkonsument så anser jag mig vara en del av rapportens målgrupp, dock. Och Stenström har verkligen en poäng när hon skriver att rapporten visar vilken kultursyn som idag gäller på Timbro – ”det är konsumtion det handlar om och siffrorna pekar uppåt, hurra, hurra!” Men kulturklimat och kultur generellt handlar självklart om värderingar, mentalitet, och kvalité. Om detta säger just denna rapport noll och intet, och det är kanske meningen. Min poäng är inte att kritisera just denna rapport som i sig är helt ointressant.
Det viktiga att uppmärksamma är vilket perspektiv Timbro anlägger på aktuella frågor, och vad man väljer att prioritera i sin utgivning. Det känns som en evighet sedan Ingegerd Troedsson gav ut sin utmärkta bok ”Den kommenderade familjen. 30 år med Alva Myrdals familjepolitik” (Timbro, 1999), en svindlande uppgörelse med den statsfeministiska familjepolitiken som bedrivits i detta land i stort sett sedan andra världskrigets slut. Troedsson visar hur barnfamiljer i Sverige steg för steg med löften om ”ökat stöd” försatts i ett allt större beroende av en nyckfull, maktfullkomlig och dirgistisk socialstat.
Ibland glimmar det dock fortfarande till i Timbros digra utgivning, som med Dick Klings utmärkta ”Radhusproletärer och ombudskapitalister – om svenskarnas förlorade förmögenhet” från 2007, men det är mer och mer sällan. Sakernas nuvarande tillstånd på Timbro kan inte bara bero på att de förlorat sitt intellektuella ess Johan Norberg, vars alster i alla fall jag alltid läser med stort intresse. Det måste ligga ett strategiskt val bakom det senaste årets publiceringsval. Ytlighet verkar vara nyckelordet, och till det kopplar man principlöst PR-spinn och tycker sig att ha gjort en insats. Låter helt enkelt som svensk mainstreampolitik anno 2000-tal. Och nu är Timbro en del av detta. Den svenska samförståndskulturen kan tydligen svälja vad som helst. Jag hoppas verkligen att det nystartade Clapham-institutet kan bli den nagel i ögat på socialstaten som Timbro en gång i tiden var. För av den nystartade centerpartistiska tankesmedjan kan man nog endast förvänta sig mer av samma sak igen, men kanske med mer gröna frågor i fokus, för det är ju inne nu. Orden “liberal” och “grön” kommer garanterat att ingå den tankesmedjans begreppsarsenal, och hur kul är det. Man kan verkligen ta sig en funderare på hur många sätt det finns att säga samma sak, och det gäller i princip hela den svenska politiska gemenskapen idag.
Därför har jag ett ödmjukt förslag – bilda tankesmedjan Tankesmedja.se genom att slå ihop Timbro, den nystartade centerpartistiska tankesmedjan, Arbetarrörelsens tankesmedja, Miljöpartiets Cogito, RFSL, Ordfront och Arena! Ni kan ha olika avdelningar inom smedjan som speglar de lätt olika inriktningarna i verksamheten, för egentligen finns det ju bara två politiska positioner i Sverige - högerutilitarism (”liberalism”) och vänsterutilitarism “(socialism”). Hur tråkigt som helst.
6 kommentarer
februari 9, 2008 kl. 2:30 är
Fulltraff! Utmarkt artikel.
februari 9, 2008 kl. 7:34 är
Tackar, det kul att höra. Och dito måste jag säga, om det mesta som du skriver.
februari 9, 2008 kl. 1:15 pm
Att Timbro svänger vänster tillsammans med de nya moderaterna är egentligen inte förvånande. De intelektuella kopplingarna är nog större än man tror dem emellan. Centertankesmedjan Fores lär knappast heller bli en sant utmanande kraft. Nej vad som behövs är en sant oberoende borgerlig tankesmedja som saknar varje koppling till regeringspartierna. Partier och därmed även deras närstående organisationer måste ju alltid tänka på väljartaktiken och vågar däför inte tänka hur nytt och djärvt som helst.
Du har ju lyft fram Claphaminstitutet tidigare och det verkar förståss vara ett lovvärt initiativ för att etablera en samhällsanalys ur kristen synvinkel. Något som inte bara saknas idag utan till och med ses som suspekt av många. Men däri ligger också problemet. Den tydligt definerde kristna utgångspunkten kommer troligen göra det omöjligt för Claphaminstitutet att bli en sant utmanande idépolitisk kraft. Därmed inte sagt att det var fel att starta Claphaminstitutet, men jag tror inte att det någonsin kan bli epicentrum för en borgerlig omstörtande samhällskritik.
Det verkliga problemet är därmed fortfarande att se var detta epicentrum ska kunna uppstå.
februari 9, 2008 kl. 6:30 pm
Hej, nej, Claphaminstitutet lär inte bli någon källa till en förnyelse av en förvirrad borgerlighet. Och jag håller helt med dig om att vad som behövs är en ”tankesmedja” som står fri från partierna, även om jag tror det är en stor förlust för oss KD:are om Civitas slutligen klappar ihop. Det har varit det mest ambitiösa försöket till opinionsbildning på klassisk borgerlig grund i detta land i modern tid.
Just nu läser jag Justin Raimondos bok ”Enemy of the State”, en biografi över libertarianen Murray Rothbard. Den rörelsen gjorde som bekant en otrolig comeback med början i det sena 1960-talet, och mycket berodde på enskilda individers idépolitiska hängivenhet i kombination med en enda multimiljardärs personliga beslut om att stödja vad som sedermera blev Cato Intsitute i USA. Dock, det svenska näringslivets frontorganisationer kommer aldrig att stödja långsiktig idéutveckling på konservativ grund. Som bekant finns det nästan inga bildade kapitalister i detta land. Och Jonas De Geers ideologiska magplask med Salt lär avskräcka de få med resurser nog för att stödja konservativ opinionsbildning i tid och evinnerlighet. Ändå tror jag att vi måste ställa en del av hoppet till religiösa affärsmän och dylikt. Kanske kan man genom idogt närverkande få tag på någon eller några som är beredd att stödja ett initiativ som verkligen utmanar. För vi måste nog för tillfället räkna bort Timbro dessvärre. På sätt och vis tycker jag det är synd. Libertarianismen är en intressant och tankeväckande politisk filosofi, men i Sverige blev den mest ett argument för exportindustrins intressen helt enkelt. Och med tanke för vurmen för den tokiga sektledaren Ayn Rands alster i de kretsarna är det kanske inte att förvåna. Som läget är nu blir det svårt med allianser, i båda bemärkelserna, om man säger så
När du skriver ” Det verkliga problemet är därmed fortfarande att se var detta epicentrum ska kunna uppstå” så hoppas jag av hela mitt hjärta att det inte blir till höger om oss, det vill säga bland mörkermännen i SD, typ. Dock, en sådan risk finns definitivt idag. Tyvärr.
februari 16, 2008 kl. 12:31 pm
Inte för att jag vill skrämmas men risken att den tydligaste samhällskritiken formuleras av till SD närstående krafter är högst påtaglig. Det har slagit mig flera gånger på sista tiden att det på SD-bloggar skrivs saker som är kritik av dagens samhälle från en rätt vettig synvinkel. Den naive blir glad över att detta, men problemet med sverigedemokrater är inte att de kan ha vettiga åsikter (det kan ju alla ha ibland) utan att de dessutom har en massa andra otrevliga åsikter om annat. Tyvärr lämnas ju fältet öppet för dem inklusive deras mörka sidor om ingen annan formulerar den vettiga delen av deras kritik.
Hoppet till en en “frälsargestalt” i form av en religiös eller i annat avseende konservativ affärsman som kan finansiera t.ex. en tankesmedja kan förståss ge viss tröst, men det finns kanske andra vägar. Eftersom mycket av de förändringar som skulle behövas i Sverige skulle kunna sammanfattas med i ett återupprättande av civilsamhället och den enskilde medborgarens privata engagemang skulle det ju vara tilltalande om man på nåt sätt kunde starta i det lilla istället. Inte för att jag egentligen vet hur…
Som dagens samhälle ser ut tror jag föresten att libertarianer och konservativa skulle kunna alliera sig i mycket av sin kritik. Här finns möjligheter till att bygga allianser.
februari 18, 2008 kl. 9:02 är
Hej, och tack för dina kommentarer, som vanligt.
Visst skulle libertarianer och konservativa kunna enas om mycket. Så är det i USA och så skulle det kunna vara i Sverige. Men som bekant har de flesta libertarianer i detta land valt en slags märklig värderadikalism som bara är ack så skandinavisk. De flesta är ganska så radikala värdelativister, och ser man till teoretiska influenser så går Nozick bra för han är en traditionell etiker inom ramen, men inte en naturrättsligt orienterad libertarian som Murray Rothbard. Många libertarianer i detta land tycks främst vara intresserade av märkliga frågor som att interner på våra fängelser ska ha tillgång till porr och att droger måste legaliseras så snart som möjligt. De flesta har ingen som helst känsla för det som du nämner och som ligger mig närmast om hjärtat – ett starkt, självständigt och robust civilsamhälle med starka familjer och starka och personer. Svensk ”libertariansim” handlar mest om att riva ner och inte om att bygga upp för tillfället. Själv läser jag nästan uteslutande amerikansk libertariansk litteratur av just det skälet. Den är fortfarande spännande och utmanande.
Och rent generellt har du som vanligt rätt, för inte heller jag vet vad vi ska göra…
Skriv ett svar