Om att bränna hus och att bränna sina skepp – Upploppen i Danmark bör stämma alla till eftertanke

Jump to Comments

Att diverse gamar som alltid tar chansen att vädra sina åsikter om invandrare tar tillfället i akt att gå loss över det som har hänt i Danmark betyder inte att vi andra ska överlåta diskussionen till dem. Som Thomas Gür påpekar i SvD är det verkligen bedrövligt det som har hänt. Eftersom en del av de våldverkare som vandaliserade var invandrare i andra generationen fick man som vanligt höra förklaringar om diskriminering, rasism och allmän hopplöshet. Och Gür har alldeles rätt i att den trevlige och vanligtvis mycket kompetenta rättsociologen Håkan Hydén tar priset med sin märkliga idé - ”Att anlägga bränder är ett av de få uttrycksmedel som ungdomar kan använda för att visa sitt missnöje.” Och de fullständigt oförklarliga och oförlåtliga attacker mot utryckande brandmän vid tre tillfällen (14 och 1/1 samt 30/12) i Botkyrka (24/12) och i Salem (8/12), har inte rönt något större intresse ens i svenska medier. Ändå är det besläktade fenomen som det rör sig om.

Jag tror tyvärr att det är fråga om en missriktad välvilja från det socialliberala etablissemanget som gör att de i praktiken behandlar kriminella olika i sina analyser. Kriminella och halvkriminella som råkar ha utländskt påbrå behandlas som inte ansvariga för sina handlingar. Där är reflexen att söka andra förklaringar, förklaringar som på förhand har räknat ut till exempel individuellt ansvar. Faktum är att många i mainstreammedier endast ekar vandalernas egna förklaringar om att det är ”samhällets fel” att de bränner och plundrar. Och här har sannerligen Thomas Gür svar på tal när han skriver att:

delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen, politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund.

De allra flesta män med invandrarbakgrund kastar inte sten på brandmän, och sätter inte innerstäder i brand för att livet inte alltid blir som de tänkt sig. De allra flesta människor oavsett var man har sitt ursprung begår inte märkliga våldshandlingar bara för att de inte får ”respekt” eller liknande. Men problemet är att stora delar av den akademiska världen och medierna i Europa gång efter annan slå fast att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. I deras ögon blir lätt stenkastning och bilbränning en ”protest” mot ”rasism” och ”diskriminering”. Och detta kan man bara hävda om man inte alls bryr sig om de personer i egenskap av individer med ett helt liv framför sig som begår dessa brottsliga handlingar. Många av dem är väldigt unga och om de åker fast så får de bära med sig sina brott mycket länge i livet vilket gör att deras känsla av utanförskap kan bli än starkare. Det blir likt en självuppfyllande profetia där invandrarfientliga krafter och det vänsterliberala etablissemanget utför en parallellrörelse i sina ritualiserade analyser. Men de har en sak gemensamt – de ser endast fiktiva kollektiv, inte personer. Och det beror på att de är del av samma kollektivistiska ideologi, en ideologi vars grundläggande byggstenar är ”klasser”, ”nationer”, och en uppsjö befolkningsklassificeringar utifrån antingen ”etnicitet” eller ”socioekonomiska” kriterier. Det duger inte i detta fall, för jag vill utkräva individuellt ansvar för dessa brott begångna av individer och inte grupper. I ett samhälle med en stark samhällelig moral och idéer om ett gemensamt bästa så skulle inte extremhögern och extremvänstern kunna föra fram sina kollektivistiska förklaringar, för vi skulle kalla saker för vad de är. Att det finns människor som har missköt sig är ingen anledning till att de som sköter sig skall straffas. Det är inte invandringen som är problemet i dag, utan just bristen på moral och tradition. Om det fanns en levande, familjecentrerad kultur i detta land skulle även invandrare kunna integreras och bli en del av Sverige. Istället väljer Sverige den sekulariserade, tokliberala vägen med ständiga attacker på allt vad tradition, tro och naturliga gemenskaper heter. Det är inte ”invandrarnas” fel. Tvärtom. Som klassisk kristdemokrat ser jag ett visst hopp för traditionalistiska ståndpunkter just bland de invandrargrupper som idag har erfarenhet av både det sekulariserade samhället och en levande tradition. Vad det handlar om är att våga se Den Andre som individ, snarare än som representant för en specifik grupp vars handlingar alltid bedöms och bemöts utifrån gruppens låga status - som vi samtidigt bidrar till att upprätthålla genom att betrakta dess medlemmar som mindre ansvariga, självständiga, kapabla och individuella.

Den Andre betraktas felaktigt som någon som bara kan reagera - medan vi agerar. Vi är ansvariga för våra handlingar - Den Andres kan alltid förklaras utifrån historiska händelser och orättvisor. Detta innebär att många välmenande ”antirasister” omyndigförklarar hela grupper av människor och det tjänar ingen på.

4 kommentarer

Filed under Aktuellt i politiken, Fattigdom, Klassisk liberalism, flykting- och asylfrågor, identitetspolitik