april 8, 2008...11:01 är
Problembarnet Vänsterpartiet – alltid på nationalstatens sida!
Per Gudmundssons rapport från Vänsterpartiet känns verkligen träffande, från det obligatoriska porträttet på Karl Marx till den air av tristess som partiet signalerar. Men populister är man i alla fall fortfarande. Varje ny fråga som dyker upp inom politiken ska inkorporeras i partiets arsenal. Träder kvinnor fram som kollektiv så blir partiet feministiskt, blir miljö en het fråga är man ett parti på ekologisk grund, och att rasismen åter igen visar sitt fula tryne i Europa gör att V deklarerar sig som ”antirasistiskt”. Vänsterpartiets språk och begrepp fungerar nog mest som besvärjelse – har man namngett ett problem så är man halvvägs mot att lösa det. Det tycks som att ju mer marginaliserade man blir i partiet, desto större ord måste man ta till för att framstå som relevanta. Man modifierar sin politik för att tillfredsställa nya intressegrupper. Och över hela härligheten hägrar den mytiska ”socialismen”, partiets patentlösning på alla problem.
Vänsterpartiets kris är nog inget som någon sörjer utanför partikadern, men det finns ett mer allmänt problem med partiets framfart bland stororden. De drar viktiga frågor i smutsen, som just frågan om den växande rasismen i Europa. Det är en fråga som engagerar betydligt fler än sektvänstern. Som bekant har inte den politiska vänstern något att komma med i fråga om migration och integration. Vänsterpartiet hamnar någonstans mellan fackets folkhemsnationalism som stänger ute utländska arbetare från den svenska arbetsmarkanden, och 1900-talets utopiska idéer om socialistisk ”internationalism”. Därför kan V deklarera att man är ”antirasister”, istället för att ställa sig mer grundläggande frågor om hur vi kan få en värld med öppnare gränser och en mer integrerad marknad. I kampen för fri rörlighet för varor, tjänster och människor är vänsterpartiets välfärdsstatskramande mest ett problem!
Skriv kommentar