Det är bara att instämma i Elise Claesons ord om toryledaren David Cameron – han är fantastisk! Tänk, bara tänk, vilket potential vi har som Kristdemokrater om vi bara vågade tala ur skägget och föra fram en modern konservativ politik med familjen i centrum och personligt ansvar som samhälleligt rättesnöre! Kanske skulle vi då lämna kampen på fyraprocentslinjen och bli till det tjugoprocentsparti jag vet att vi har potentialen att bli. Vi är och förblir den viktigaste kraften i svensk politik och jag kommer aldrig att lägga min röst på något annat parti, men ibland verkar det som vi är rädda för att axla det ansvar som vår viktiga roll medför. Claeson analyserar helt korrekt orsaken till detta:

De Goda är aldrig höger i Sverige. Vänster-mitten-hegemonin i Sverige har bestämt att högern består av nyliberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater. Små ytterlighetsgrupperingar som aldrig hotar Mittens Goda Rike. Därför begriper vi inte att andra länder i vår närhet kan ha stora socialkonservativa högerpartier i ensam regeringsställning. “Tories riskerar att tappa mark” är den önsketänkande rubriken på DN:s rapport från Tory-konferensen(2/10).

Kanske läge för ett par studieresor till England?

Ett av de områden som drabbats hårdast av den svenska experimentlustan är högskolesektorn. Över längre tid har varjehanda samhällsmål letat sig in i högskolan och regeringar med olika färg har använt sig av högskolan för allt från att hyfsa arbetslöshetssiffror till att nå regionalpolitiska mål. Det är ingen hejd på vad lärosätena ska råda bot på. Men nu har man tänkt om på utbildningsdepartementet. Upp till tio procent av lärosätenas resurser kan komma att fördelas efter traditionella kvalitetskriterier som till exempel hur lärosätets forskning står sig i ett internationellt perspektiv. Naturligtvis dyker det i ett sådant läge upp nattståndna förslag från statsfeministerna, som att bredda begreppet ”kvalitet” till att omfatta rent politiska mål som jämställdhet. Som tur är förhåller sig högskoleminister Lars Leijonborg kallsinnig till dylika upptåg och tycks än så länge stå fast vid att införa ett traditionellt kvalitetsdrivande system i högskolan. Och han vågar till och med försvara de elituniversitet vi de facto har i Sverige, som Handelshögskolan, Karolinska institutet och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Nu har man också börjat inför avgifter för utländska studenter och vem vet, kanske kan man ana ett avgiftsfinansierat system där borta i fjärran. Det är så klart en än hetare potatis och vid ett maktskifte 2010 kommer naturligtvis hela förbättringen av högskolesektorn att komma av sig. Med Mona Sahlin vid rodret så ska naturligtvis högskolorna åter igen användas till klassutjämning, regional utjämning, jämlikhet mellan könen, och till varje annan form av social ingenjörskonst som sossarna kan komma på. Och Leijonborg låter ändå så där härligt svensk när han säger att ”ingen ska stå som förlorare” i det nya systemet. Alla ska liksom vinna, för det är ju orättvist när någon förlorar. Men att den svenska sandlådemoralen smyger sig in även i den borgerliga högskolepolitiken är av mindre betydelse, bara regeringen rivstartar den nödvändiga reformeringen av sektorn nu - Full throttle ahead!

Här finns mer spännande läsning i ämnet högskolepolitik.

”Jag är svensk och därmed expert på opportunister” skriver Per Ahlmark i sin utmärkta bok Vänstern och tyranniet och man kan inte annat än hålla med. Den som för mig verkligen personifierar den svenska ärkepopulismen är Gudrun Schyman. Med en principlöshet utan like hänger hon ena dagen ut sitt förkättrade privatliv, för att nästa dag föra fram den för tillfället mest politiskt korrekta åsikten. Jag känner inte henne personligen, men hennes offentliga persona är motbjudande.  Och nu är hon verkligen ute i ogjort väder. Hon begär med patetiskt darr på rösten att Svenska kyrkan ska be om ursäkt kollektivt (såklart!) för hur kvinnliga präster behandlats i kyrkans historia. Och vem är det som talar ?!? Gudrun Schyman ledde som bekant VPK och senare V under nästan tio år, och det finns inget parti i Sverige som under så lång tid har fjäskat för blodbesudlade diktaturer som just detta parti. Innan hon inledde sin vandring mot toppen i Vänsterpartiet var hon aktiv i Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), en äkta sjuttiotalsvänstersekt med världsrevolution på programmet. Schyman bör genast be om ursäkt för sitt kommunistiska politiska engagemang och akta sig för att kasta sten i glashus!

Idag ångar Schymans gamla parti vidare utan henne som rorsman. I partistyrelsen ingår än idag öppna diktaturkramare som Eva Björklund, en obotlig Kuba-entusiast som villigt blundar för den kubanska verkligheten i namn av sin socialistiska ideologi. Idag skriver Eric Erfors på Expressens ledarsida och frågar sig om Eva Björklund vet vem Adolfo Fernández Saínz är. Fernández Saínz är bara en av de många politiska fångar som hålls fängslade på ön. Fernández Saínz är idag en bruten man som lider av sviterna av tortyr och sin långa fängelsevistelse. Han kan inte själv göra sin röst hörd idag. Men det kan krypen i Svensk-kubanska föreningen och Eva Björklund!

Ponera att en organisation beskrev sig på följande vis:

”Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden och har till uppgift att sprida en fördomsfri, bejakande och öppen syn på samlevnads- och sexualfrågor. RFSU arbetar för ett jämlikt och jämställt samhälle där människor inte utnyttjas eller diskrimineras sexuellt, utan där sexualiteten är en källa till glädje och njutning, och en positiv kraft i människors liv. RFSU:s vision och verksamhet präglas av friheten att vara, friheten att välja och friheten att njuta.”

Som medborgare skulle man kanske rycka på axlarna och konstatera att sexradikaler finns det gott om, trots alla år som gått sedan det mytomspunna året 1968. Man skulle kanske tycka att var och en blir salig på sin fason, och att den som anno 2008 på fullt allvar menar att det är angeläget och viktigt att verka för en ” fördomsfri, bejakande och öppen syn på samlevnads- och sexualfrågor” måste befinna sig på en annan planet. Men så är det inte. Det extrema särintresset RFSU, med sin radikala sexualliberala agenda tar idag emot statsunderstöd, trots att organisationen tar ställning och verkar i många kontroversiella frågor. Det ligger en hel del ideologi i att påstå att ”sexualiteten är en källa till glädje och njutning, och en positiv kraft i människors liv” och i samma andetag prata om ”friheten att vara, friheten att välja och friheten att njuta.” Detta är som synes ett politiskt program, och politiska program kan man som bekant tycka olika. Att se sig som ”partipolitiskt och religiöst obunden” är naturligtvis inte samma sak som att var partipolitiserade och genompolitiska i sig. RFSU borde naturligtvis inte ta emot ett enda öre i offentliga medel, utan stå för fiolerna själva. De är dessutom endast är ett av flera särintressen som verkar inom det sexualpolitiska fältet, och de favoriseras idag grovt. RFSU är nämligen lika lite som RFSL en fråga för det offentliga.

När man dessutom använder sin statsunderstödda påtryckarroll till att lägga sig i och påverka i den känsliga frågan om kyrkornas vigselrätt, då har man gått för långt! RFSU har helt enkelt inte att göra med hur nationens äktenskapslagstiftning och vigselrätten ser ut. Jag tillhör som bekant de som inte ser något som helst behov av en förändrad äktenskapslagstiftning (för argument i sak, se här), och det är beklämmande att se hur samhället idag svassar för detta extrema särintresse. I både Nya Jönköpingsposten och Nya Wermlandstidningen frågar man sig ledarplats:

”Hur mycket får Riksförbundet för sexuell upplysning RFSU av svenska skattebetalare? Det har nog många anledning att fråga sig efter att organisationen nu funnit det väl i linje med sexuell upplysning att kräva att kyrkorna ska förlora sin vigselrätt… Att det skulle vara så kliniskt enkelt som att den traditionella vigsel vi haft i Sverige i århundraden är diskriminerande och förtryckande, är en uppfattning som inte delas av så förfärligt många fler än åsiktseliten i Stockholms innerstad”.

Jag var en av de som jublade när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 2006. De snabba besluten om att lägga ner fåniga myndigheter som Djurskyddsmyndigheten visade på en vilja att ta tag i problemet med statsunderstödd propaganda i kontroversiella frågor. Men rivstarten kom som bekant av sig, och de unkna sexualliberalerna i RFSU och RFSL håller fortfarande lekstuga på skattebetalarnas bekostnad. Vi lever i ett fritt land där alla – även RFSU – skall få säga sin mening och bilda opinion för den, men då ska de betala för kalaset själva!

Socialminister Göran Hägglund bör uppdra åt socialstyrelsen att utreda huruvida RFSU har överskridit sin roll och idag är en offentligt finansierad informationscentral som bedriver otillbörlig ideologisk påverkan. Om så är fallet bör skolor sluta ta in och använda material från RFSU eftersom risken för partstendenser i information som når ut till eleverna är överhängande. Det är inte ministerstyre att ge en myndighet ett regeringsuppdrag av detta slag.

Läs mer här.

Från namninsamlingssidan:

VARFÖR SKA JUST DU SKRIVA PÅ?

Grundlagen håller på att skrivas om av riksdagspolitikerna. Den så kallade Grundlagsutredningen skall lägga fram ett förslag innan året är slut. Utredningens viktigaste uppgift borde vara att skydda DIG mot övergrepp från just politikerna! Därför är det viktigt att DU påverkar, med en underskrift av detta upprop som skall sändas till Riksdagen.

EXEMPEL PÅ BROTT MOT GRUNDLAGEN

Riksdagen stiftar Sveriges lagar. Samtidigt fattar riksdagens ledamöter beslut som många medborgare upplever som olagliga. Det gäller den FRA-lag som Riksdagen antog före sommaren (juni 2008) och som står i strid med grundlagens skydd för den personliga integriteten. Det gäller också den engångsskatt på privata pensionspengar (1986) som konfiskerade medborgarnas sparade medel. Och det gäller exempelvis lagen om fritt fiske på privata vatten utan ersättning till markägarna (1985).

SVERIGE BEHÖVER EN FÖRFATTNINGSDOMSTOL NU!

Undertecknade kräver att Sveriges nya grundlag skall inkludera en oberoende författningsdomstol. Flertalet europeiska länder, exempelvis Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike, har redan en sådan. Riksdag och regering beslutar om alla våra lagar, men utnämner också de högsta domarna i vårt rättsväsende. Medborgarna i Sverige måste få möjlighet att hävda sina rättigheter i en oberoende Författningsdomstol, vars uppgift blir att tolka grundlagen!

Den radikala vänster som dominerade ESF i Malmö, och vars stormtrupper behagade ge sig ut på gator och torg för att krossa skyltfönster och slåss med polisen, har som bekant ylat om att ”ingen” tagit själva innehållet i ESF på allvar. Enligt vänsterns själv skulle mediebilden av kravallande ungdomar vägas upp av initierade inifrånreportage – då skulle de arbetande massorna förstå och folkflertalet upplysas. Nu deltog den nyliberala bloggaren ”Dibbuk” faktiskt i arrangemanget på jakt efter något av intresse, så som utlovats av arrangörer och deltagare både före och efter kravallerna. Detta är dennes berättelse och att döma av den ska ESF vara glada för att journalister inte deltog i någon högre utsträckning. Det hade de INTE tjänat på!

Läs mer här!

Vi är många som läser deckare och thrillers, den saken är klar. De allra flesta svenska deckare dras dock med en stark slagsida åter vänster och blir ofta förutsägbara och fyllda med socialporr om livet på ”samhällets botten”. Om religion och troende karaktärer förekommer över huvudtaget så är det som livsfarliga fanatiker. Men nu kan vi glädjas åt en driven och spännande thriller skriven utifrån ett konservativt perspektiv och med många träffande skildringar av den vänsterliberala mediedominansen och av tillståndet inom de humanistiska fakulteterna vid amerikanska toppuniversitet. Det handlar om Andrew Klavans senaste alster - Empire of Lies, som kom ut i år. I huvudrollen finner vi Jason Harrow, en bekännande kristen som plötsligt en dag slungas tillbaka till sitt tidigare liv. Mer ska inte sägas om bokens innehåll eftersom det förstör en trevlig läsupplevelse. Men Andrew Klavan är värd några extra ord.

På National Review TV kan man se en intervju med Klaven, och den är en verklig guldklimp! I intervjun möter vi främst Klaven politikern. Klaven pratar bland annat om sin ateistiska ungdom då han slukade den tillgängliga ateistiska litteraturen med intresse och engagemang. Det mesta han stötte på i genren gav inte så mycket, men till slut introducerade någon honom för Markis de Sade och hans romaner, teaterstycken och dagböcker. Här fann Klaven äntligen den ärligaste ateistiska filosofin han mött under sitt läsande. De Sade förkunnade individens absoluta värde och ansåg att individen skulle ersätta Gud. Mord skulle legaliseras, och han förespråkade incest och tyckte att våldtäktsmän inte skulle straffas. Hos De Sade finns inte minsta spår av moral, och hans verk visar en total avsaknad av moralism. Hos De Sade är Gud verkligen död och individen är kung. Detta är enligt Klaven ateismen naturliga slutpunkt. Denna insikt stämde Klaven till eftertanke och han började så sakteliga röra sig mot en religiös position.

Extremt träffande är också hans skildringar av livet på vissa akademiska toppinstitutioner inom humaniora. Den som idag råkar på någon doktorand eller blivande doktor i något kulturanalytiskt inriktad ämne kan sätta sig med en lista och pricka av de politiskt korrekta banaliteter som där produceras med hjälp av skattepengar. Uppenbart är att bästa papegojan vinner högsta positionen!

Det finns betydligt mer att ta del av i intervjun, men det får man höra själv. I City Journal 2007 skrev Andrew Klavan artikeln The Big White Lie om den politiska vänstern och där skriver han bland annat:

The thing I like best about being a conservative is that I don’t have to lie. I don’t have to pretend that men and women are the same. I don’t have to declare that failed or oppressive cultures are as good as mine. I don’t have to say that everyone’s special or that the rich cause poverty or that all religions are a path to God.

Hear, hear!

Nomineringen av en kvinna till posten som en amerikansk presidentkandidats vice skulle i vanliga fall på feminister och kultursidesvänstern att jubla. Palin har chansen att bli världens näst mäktigaste person om Republikanerna vinner valet, vilket jag innerligt hoppas att de gör. Men nu är det så att Palin inte bara är kvinna, hon är dessutom konservativ och kristen. Hon är kort sagt fel sorts kvinna för den liberala vänster som dominerar svenska medier. Alla som följt med en smula i debatten kunde se drevet komma på flera mils håll, men även en hårdhudad politiker som jag är förvånad över det hat som strömmar ut från så gott som samtliga tidningar med inflytande. Aftonbladet tar som vanligt priset och slår på stora trumman av den enkla anledning att Palins pastor välsignat henne på ett sätt som är främmande för liberalsekulära Aftonbladet. Enligt Palin själv bad hennes pastor Herren att hjälpa henne framåt, men det duger inte för sensationslystna Aftonbladet. Rubriken trumpetar att ”Sarah Palin välsignades – för att slippa trolldom”! Tja, med belackare som Aftonbladet så kanske det kan behövas!

Sverige är och förblir en anomali ur ett internationellt perspektiv. Det faktum att Palin inte uppfyller de politiskt korrekta kraven som ställs i detta land gör henne till anatema i svensk debatt. De extremt tråkiga och förutsägbara kulturmupparna på kulturbloggen riktigt flåsar av upprördhet och skriver ”USA som gör anspråk på att vara världens främsta demokrati, en upplyst stat. Och är på väg att få en vice president som behöver få mystiska besvärjelser för att få kraft mot häxor och troll.” En sak är klar – det finns fler sätt att vara ”upplyst” på än ett, och hade man hängt ut någon annan kulturell företeelse än just amerikansk högerkristen kultur på detta vis hade man blivit anklagad för rasism och det ena med det andra. Men när det är fråga om kristen höger – då kan säga vad som helst. I svensk debatt gäller det uppenbarligen att vara den bästa papegojan. Tur att det i alla fall finns vissa dissidenter.

De monolitiska samhällen som skapades i namn av kommunismen hade en sak gemensamt – ateismen. Den var som bekant statligt påbjuden, men tog sig olika uttryck i olika delar av den kommunistiska världen, från Albaniens mordiska ateism till Rumäniens socialisering av sin nationella, ortodoxa kyrka. Detta är helt i enlighet med Marxismens kanske främsta teoretiska postulat – det finns ingen Gud och varje form av genomtänkt och självständigt religiöst tänkande hotar den monolitiska statens ideologiska tolkningsföreträde. Någon självständig religionsutövning var inte möjlig i den ”mogna” socialistiska staten, trots att Sovjetunionens ursprungliga konstitution fastslog att alla medborgare hade rätt till ”religiös och anti-religiös propaganda”, som Lenin formulerade saken (Hansson 1989:109). Stalin upphävde dock denna konstitution, och begränsade möjligheten till självständig religionsutövning. För den som har läst Alexander Solsjenitsyns genombrottsroman En dag i Ivan Denisovitjs liv är detta bekant. Över huvudpersonens slaf i det erbarmliga slavläger där han är fängslad huserar en rysk baptist. Han och hans trosfränder är där endast på grund av sin religiösa övertygelse. Solsjenitsyns berättarjag Denisovitjs berättar i boken om hur han nästan varje morgon hör dessa baptistbröder mula sina böner, och läsa ur Evangeliet. De har naturligtvis inte tillgång till Ordet i arbetslägret, utan hade helt enkelt skrivit av delar av Nya Testamentet för hand på små lappar som de vårdar ömt. Solsjenitsyn/ Denisovitjs imponeras av hur de troende förmår behålla sin tro och sitt lugn under de vidriga förhållanden som råder i lägret. Baptister och bekännare som tillhörde andra kyrkor än den ortodoxa förnekades sina religiösa rättigheter. Den ortodoxa kyrkans officiella ledning gjorde dock gemensam sak med den ateistiska staten och blev till en myndighet i den väldiga sovjetbyråkratin.

Dessa fakta från livet under den reellt existerande statsateismen kan kännas främmande idag, kanske framför allt för de organiserade ateister som befolkar samfundet ”Humanisterna”. De ser sig som bärare av upplysningens fackla i en tid av vidskeplighet och övertro. Allt detta vill man befria mänskligheten ifrån. När man ser en del av nyateismens märkliga stormtrupper träda fram frapperas man över deras brist på ödmjukhet inför de brott som begåtts i ateismens namn. Och just begreppet vidskepelse, och det ideliga bruket av det i ateistisk propaganda, är något dagens ateister har gemensamt med den gamla sovjetstatens ateistiska politruker. Vad än sovjetstaten erbjöd i form av konstitutionellt skydd för religionsfrihet, samvetsfrihet, etc, så styrdes staten av dekret och ett godtyckligt tillämpande av lagarna. Man straffbelade bland annat ”utförandet av bedrägliga handlingar i syfte att skapa religiös vidskepelse bland allmänheten” (Hansson, ibid). Om någon bara läste upp detta citat utan att ange varifrån det kommer så skulle i alla fall inte jag bli förvånad om en virrpanna som Christer Sturmark låg bakom det. Just religion som lika med ”vidskepelse” är ett av de mer framträdande retoriska missgreppen som nyateismen använder. Sturmark dras även han med en utopistisk ådra, som över tid tagit sig lite olika uttryck. Idag är det nyateism som gäller, men 1997 var det IT som skulle frälsa världen. Då publicerade han boken IT och renässansmänniskans återkomst (Norstedts förlag 1997). Titeln avslöjar de messianska förhoppningar Sturmark och de andra IT-entreprenörerna kände inför den nya tekniken. IT och renässansmänniskans återkomst handlar enligt Sturmarks hemsida om ”hur IT-utvecklingen formar människan och samhället i vår nära framtid: vi står inför ett paradigmskifte som banar väg för ett nytt sätt att leva och arbeta.” Paradgimskiftet uteblev, och inte har renässansmänniskan återkommit inte. I Sturmarks värld kanske det är religionens fel, vem vet.

Vad som ytterligare slår en efter att ha beskådat nyateisternas självgoda och historielösa propaganda är att de inte har något med klassisk liberalism att göra. Det har de ju heller inte sagt, så detta är endast ett ödmjukt påpekande från min sida. Förslaget att avskaffa det klassiskt liberala kravet på religionsfrihet förråder deras anti-liberala agenda (Sturmarks folkpartistiska engagemang till trots). När de tidiga liberalerna gick till storms mot det gamla privilegiesamhället såg de som en av sina främsta uppgifter att upprätta ”murar” (i metaforisk bemärkelse) mellan samhällets olika delar. Deras kritik mot gamla feodala privilegier och kyrkans dominans gick just ut på att samhällets olika delar måste får vara autonoma. Familjen och privatlivet är en sak, arbetslivet och det ekonomiska livet ett annat, det religiösa livet ett tredje, och så vidare. De klassiska liberalerna vände sig emot det monolitiska medeltida samhället där allt var underordnat en makt, och förespråkade som bekant maktdelningsprinciper för förhindra despotiska makter att lägga under sig hela samhället. Ur ett klassiskt liberalt perspektiv kan man konstatera att dagens nyateister har letat sig tillbaka till det monolitiska samhället, och vill som bekant avskaffa lagen om religionsfrihet. De menar att den lagstadgade rätten till yttrandefrihet räcker. På så vis berövar de samhällets religiösa sfär sin autonomi, och det är ett steg tillbaka för alla frihetsvänner som tror på de samhälleliga sfärernas autonomi och självständighet. I ateisternas värld lurar istället det monolitiska samhället i bakgrunden!

Hansson, Tommy 1989. Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi. Contra förlag. Finns att köpa här.

Solsjenitsyn, Alexander 1972. En dag i Ivan Denisovitjs liv. Wahlström & Widtsrand. Finns att låna på närmaste bibliotek.

Läs mer här, här, här, här, här, här, här, här, här, häroch här.

Som DN:s utrikespolitiska krönikör påpekade igår är läget i jättenationen Pakistan idag ”nattsvart”. Det senaste terrordådet mot Marriotthotelllet i huvudstaden Islamabad avslöjar den nyvalde president Asif Ali Zardar totala brist på kontroll över läget i landet. Hotellet ligger mitt i Islamabads maktcentrum, bara några kvarter från parlamentet, och borde därmed vara beläget i ett av de mest välbevakade områdena i hela landet. Det hjälpte uppenbarligen inte. Terrorister verkar kunna göra ungefär vad de vill, och detta i ett kärnvapenbärande land. De som ideligen ondgör sig över den neokonservativa utrikespolitiska doktrinen och dess eventuella konflikt med vissa delar av ”folkrätten” bör tänka till både en och två gånger i detta läge. Nationalstaten Pakistan är idag för svag för att möta hotet från terrorismen. I detta läge blir USA hela världens garant för att Pakistans omfattande kärnvapenarsenal inte hamnar på drift och slutar i fel händer. Till och med en inbiten USA-hatare borde inse att det är en avgörande skillnad mellan en kärnvapenarsenal underställd USA eller en dito i händerna på al-Qaida. Och al-Qaida är inte det enda problemet i regionen så klart. Gordon Chang visar i sin bok Nuclear Showdown – North Korea takes on the World (Arrow Books, 2006) att Pakistanska kärnvapenspecialister initialt bestod den Nordkoreanska regimen med know-how innan Nordkorea startade upp sitt kärnvapenprogram. I Pakistan finns idag både resurser och kunnande för den som kan betala för sig. Bush gav redan i somras klartecken för amerikanska operationer i Pakistan utan godkännande från den pakistanska sidan, och det var verkligen i grevens tid har den senaste händelseutvecklingen visat. USA är en garant för att Pakistan inte börjar läcka kärnvapen och know-how i än högre grad än idag. Att USA tar på sig denna roll borde stämma världssamfundet till tacksamhet. Utan den neokonservativa utrikespolitiska doktrinen om en interventionistisk utrikespolitik hade vi kanske inte fått se denna typ av engagemang i Pakistan. Kritiker av amerikansk utrikespolitik bör fråga sig vad alternativet skulle vara. Och ingen kan på fullt allvar skrika om FN anno 2008. Jag hoppas att den tillträdande ministären under Zardar gör samma bedömning av de inrikespolitiska (och självklart utrikespolitiska) hoten och behoven i Pakistan som USA gör. Det tjänar vi alla på!

Så ”urartade” European Social Forum i Malmö, och arrangörer och deltagare får be om ursäkt. Som vanligt. År 2008 finns det något närmast rituellt med att den radikala vänstern arrangerar något vad det vara månne, och så ”urartar” det till ”stenkastning” och ”upplopp”.  De flesta som kravallade deltog säkert inte ens i själva forumet, utan var på plats enkom för kravaller. Det bara måste göra det liksom. Och polisen måste vara den radikala vänsterns fiende nummer ett eftersom det oftast är de som överöses med stenar och flaskor och annan bråte till att börja med. Det är ju deras arbete att hålla ordning, och de flesta vänstermänniskor brukar ju påstå sig kämpa för arbetare och andra utsugna. Och jag tror den internationella arbetarklassen känner sig hedrade av alla de som kämpar på för deras skull – ”allt från svenska miljöpartiet till Kommunistiska Arbetarepartiet i Iran, deltog. Talkörer ropade på frigivning av den kurdiske livstidsdömde ledaren Abdullah Öcalan. Andra ropade slagord till förmån för Fidel Castro och de sydamerikanska presidenterna Evo Morales i Bolivia och Hugo Cháves i Venezuela.” Härligt! När man har så rätt som bara en Kuba-anhängare kan ha så måste man ju bara få slå sönder banker, hårsalonger och andra representanter för den internationella monopolkapitalismen. Och vad stolta socialdemokratiska arbetarepartiet måste vara för att de tydligen gick in med si så där en och en halv miljon för att sponsra detta folkliga och som synes mycket demokratiska arrangemang. En ljuspunkt är ju annars att konspirationsteoretikerna kring Vaken.se drog sig tydligen ur ESF. Annars hade de verkligen varit pricken över det beryktade i:et!

På dagens DN debatt går fem professorer till attack mot de skolrevisionister på sistone påstått att det mesta är ok i den svenska skolan. Det är inte ofta som svenska professorer har något av intresse att säga, speciellt inte de från humanistiska ämnen. Men idag kan litteraturvetare och etnologer vara stolta över två av de sina – Jonas Frykman och Ebba Witt Brattström. Spanskaprofessorn Inger Enkvist befäster också i och med detta inlägg sin ställning som landets främsta grundskoleutbildningsdebattör.

Jag har tidigare skrivit om hur vissa myndigheter i sin jämställdhetsiver ibland inte ser vad deras egna undersökningar visar. Ett exempel är Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan som visar en oroande utveckling bland män på alla nivåer i det svenska utbildningsväsendet, förutom på professorsnivå. Rapporten visar att män väljer bort högre utbildning, samt att kvinnor idag i högre grad kommer från gymnasiet med högskolebehörighet och att de även dominerar den högre utbildningen. Förutom på den allra högsta nivån – professorsnivån. Med tanke på hur läget ser ut med avseende på kvinnor och män i högskolan bör denna sega struktur ändras per automatik om ungefär tio år, när de stora pensionsavgångarna kommer i dagens professorsgeneration. Ändå tycks den viktigaste slutsatsen vara att ”ju högre upp i hierarkin man kommer, desto färre är kvinnorna.” Detta är kanske ett problem för akademiska karriärister, och självklart ska kvinnor och män ha samma möjligheter i den högre utbildningen. Men det viktigaste är, som de professorerna på DN debatt skriver, att vi idag går emot en märklig samhällsutveckling med ett växande, lågutbildat manligt proletariat. Detta är onekligen ett större samhällsproblem än det faktum att det idag inte finns exakt lika många kvinnor som män i professorskåren. Det blir förvisso fler män ju högre upp i utbildningshierarkin man rör sig – men det omvända gäller också. Ju lägre ner på samhällets utbildningsstege man kommer, ju fler män/pojkar möter man. Detta förhållande borde få hela plutoner av statsfeminister och jämställdhetsivrare att skrika efter ”åtgärder”. Jag dock inte hört någon yla om miljardinsatser eller kampanjer, nationella satsningar eller dylikt. Men det kanske är skillnad på folk och folk.

Men det finns en lösning – fokusera på kunskaper i skolan istället för att på att fostra vänsterliberala samhällsmedborgare. Det skulle kvinnor och män och pojkar och flickor från alla samhällsklasser tjäna på!

I Sverige finns det inte många troende. Det är ett av de mest sekulariserade länderna på jorden. Faktum är att Sverige är ganska exotiskt ur ett internationellt perspektiv med avseende på just trosfrågor. Och som kristen är det knappast organiserade ateister eller andra organiserade motståndare till kristen tro som är problemet. De är åtminstone engagerade. Det är det generella massiva ointresset för en tro som förpliktigar till något som är det stora problemet för människor av tro i detta land. Det finns ju väldigt få troende och mycket får går i kyrkan regelbundet och organiserar sitt liv efter Bibeln. Idag kan man inte ens säga att finns en slags kulturell fond av kunskap om kristet liv och tro i Sverige. De flesta vet ingenting om kristen tro, och många vill heller inte veta. Mot den bakgrunden kunde man tycka att markanden för religiösa skämt borde vara mycket liten i Sverige. Men så är det inte förvånansvärt nog. Det märkliga debaclet kring ”komikern” Magnus Betnérs framfart i en metodistkyrka rör upp känslor. Trots att de flesta i landet inte håller Herren Jesu namn i helgd, är det tydligen mycket angeläget för väldigt många att ha ”rätt” att driva gäck med det en liten minoritet håller för heligt. Om då någon troende dristar sig till att ifrågasätta gycklet, då blir det ett ramaskri utan dess like! Då är yttrandefriheten hotad, kristna saknar humor och det ena med det andra. Tröttsamt, förutsägbart, trist och ack så banalt samtida.

Men hur roligt är det att för hundrafemtioelfte gången höra någon säga att Jesus var homosexuell och att apostlarna bar “klänningar”? Hur kan det anno 2008 fortfarande finnas någon som upplever detta som ny och fräsch humor? Snacka om att slå in öppna dörrar! Kanske kittlar det lite extra att ”komikern” tog plats i en kyrka denna gång. Pirret kanske ökar när ytterligare en gräns passeras och ännu en ”norm” ifrågasätts. Jag tycker det är patetiskt. Både av ”komikern” Betnér, och av pastorn som valde att upplåta sitt kyrkorum åt denna bjäbbiga medieskapelse. Betnér är i egen hög person det största skämtet, en slags hovnarr åt medieeliten. Lagom farlig och lagom utmanande.

Samtidigt i Indien – kristna flyr för sina liv från hindunationalistiskt våld. Deras kyrkorum förstörs och Bibeln bränns. Tusentals kristna är idag på flykt undan förföljelse, mord och våldtäkt.

Den 30 oktober hålls det ett ”seminarium” på temat ”skydda barn från religionens intrång i skolväsendet” i Stockholm. I vanliga fall skulle detta naturligtvis inte vara något att bry sig om, men med tanke på de många populistiska utspel vi redan har sett och med all säkerhet kommer att få se i denna fråga, om inte annat inför valet 2010, kan även i mina ögon extrema grupper som ”Barnen först” få vissa politikers öra. Och i frågan om religiösa friskolor förenas verkligen den yttersta högern med den yttersta vänstern, naturligtvis med socialdemokraterna i mitten. Folkpartiet har även de varit ute och snurrat i dessa frågor, speciellt i diskussionen om hemundervisning. Många kritiker av hemundervisning och religiösa friskolor som vill slå vakt om och försvara det svenska skolväsendet borde ta sig en funderare på vad det är de faktiskt försvarar. Det svenska skolväsendet är idag en spegel av diverse mer eller mindre ideologiska trender i samtiden. I läroplanens portalparagraf kan vi läsa att skolan ”har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.” Man kan tycka vad man vill om innehållet i denna högstämda deklamation, och personligen så instämmer jag i det mesta. Frågan är bara om skolans främsta uppgift bör vara att fostra samhällsmedborgare av ett speciellt slag, eller om detta är ett ansvar som främst åligger oss alla i egenskap av föräldrar och medborgare, eller i någon av de roller vi har i det civila samhället. Eftersom samfund är en vital del av det civila samhället blir skolor som drivs av dem ofta mer integrerade i lokalsamhället och i bästa fall något som många fler tar ansvar för än de som just för tillfället råkar ha sina barn där eller som arbetar där.

Som bekant har vi ganska olika åsikter om det mesta i ett komplext samhälle som det svenska. Mycket är omstritt och mer kommer att bli det. Ändå görs det gång på gång radikala åtaganden å samhällets vägnar i läroplanen. Man skriver bland annat att ”Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.” Återigen, om detta mål finns olika åsikter i samhället och det är inte skolans uppgift att påtvinga någon just sin version om hur könsrelationer bör gestaltas. Man kan tycka vad man vill om “traditionella könsroller”, men det kan och bör inte ingå i en obligatorisk skolas uppgifter att forma dessa. Det är anmärkningsvärt att först på sidan nio i läroplanen kommer man in på skolans kunskapsmål. I en skola som är så pass politiserad som den svenska allmänna skolan måste det finnas möjligheter för föräldrar att välja skola till sina barn utifrån bland annat familjens tro och religion. Med en allmän skola med så pass långtgående åtaganden och så svepande och djupt politiska mål som den svenska idag har, är det inte rimligt att anta att denna skola kommer att passa all. De religiösa friskolorna är en försvinnande liten del av det totala antalet friskolor i Sverige, och det är ännu färre föräldrar som väljer hemundervisningsalternativ för sina barn. Men tydligen så sticker dessa rara fåglar i ögonen på brokig samling människor till vänster och till höger och i mitten, och det är skrämmande att grupper med radikala krav på att i princip förbjuda religiösa friskolor (och därmed hemundervisning på religiös grund får man anta) ser ut att ha meningsfränder i landets största politiska parti. Även om seminariet i oktober nog mest blir en ryggdunkartillställning där de redan övertygade mässar för varandra kan deras radikala krav bli till lag om socialdemokraterna vinner valet 2010. Det är dags att alla frihetsvänner som värnar familjens integritet vaknar och gör motstånd mot en sådan utveckling. Ett samhälles värdegrund skapas inte i skolan utan i ett vitalt civilt samhälle.

Läs mer här, här, här, här, och här.

”Hej alla läsare.
Jag skrev inte igår då vi inte mådde så bra efter det som hände igår, vi var där innan 7 och hon fick sina piller en kvart senare. Hon tyckte det var jobbigt och ville ta sina piller själv, men hon klarade inte det och blev väldigt ledsen. Så hon fick hjälp med att ta sina piller och jag var tvungen att gå ut och vänta medans dom blev klara.”

”Det har gått en månad nu, och ska jag vara ärlig, det känns fortfarande som ett helvete!
Jag vet att jag skulle försöka, och det har jag gjort också, det är bara det att varedna jävla natt så blir jag ledsen, och i dom stunderna blir man så fruktansvärt svag och allt känns bara fel och att det aldrig blir bättre.
Det värsta är att X vägrar prata med mej, han svarar inte på sms, han svarar inte i telefon ,han svarar inte på nätet, och när han en gång råka svara så slängde han på i örat på mej.
Han vet hur dåligt jag mår, och han vet att jag bara behöver 1minut, jag behöver prata med  honom efter allt som hänt, jag vill bara avsluta allt.
För jag behöver ett avslut.
Men inget jag säger eller gör spelar någon roll, han bryr sig bara om sig själv…
Jag önskar att jag inte lyssnat på honom och behållit min bebis!”

I många länder har staten försökt genomdriva sin perversa utopi om det ateistiska samhället med tvång. Inga medel har skytts för att förverkliga utopin om det icke-religiösa samhället. Man har fängslat och avrättat religiösa ledare, förstört religiösa symboler och tempel, och tvingat troende till avbön. Allt har man gjort i namn av ”frihet”. Det kommunistiska Kina är så klart det tydligaste exemplet idag. Under kulturrevolutionen förstördes tusentals buddhistiska kloster och tiotusentals tibetaner skickas till arbetsläger. Nunnor och munkar i tusental fängslades. Kineserna förbjöd i praktiken studiet och utövandet av buddhismen. 1969 fanns det inte kvar en enda utövande munk eller nunna i Tibet - de hade alla antingen flytt, avrättats eller fängslats eller också hade de helt enkelt berövats sin munkvärdighet. Före invasionen fanns det över 6 000 munk- och nunnekloster över hela landet. 1979 hade samtliga med undantag för 13 stycken plundrats och förstörts. Tusentals ton av religiösa skulpturer och andra arbeten i ädelmetall blev skamlöst stulna och fraktade till Kina för att smältas ner.

Det är numera tillåtet att studera och utöva buddhism, men i mycket begränsad omfattning. Tibetanerna har fått bygga upp sina kloster igen, men kineserna sätter gränser för hur många munkar och nunnor varje kloster får ta emot, och kommunistiska partifunktionärer är antingen permanent stationerade inom klosterområdet eller också gör de täta kontrollbesök för att “omskola” invånarna. Omskolningsmötena syftar till att pressa munkarna och nunnorna till att förneka Dalai Lama, erkänna den av Kina utsedda Panchen Lama, anamma den kommunistkinesiska politiska ideologin och motsätta sig den tibetanska frihetsrörelsen. Naturligtvis klädde de kommunistiska ateisterna sitt kulturmord i befrielsetermer, och menade sig ”befria” Tibets innevånare från feodalismens ok och traditionens tvång. Huruvida Tibetanerna ville ”befrias” eller inte var inte så viktigt för de ateistiska kommunisterna. Ateisterna hade ju både historien och det objektiva ”förnuftet” på sin sida!  

Om Tibet och den kinesiska statsateismen kan man säga mycket, och det finns mängder av litteratur och dokumentation att tillgå för den som är intresserad. Ateistiska regimer på andra håll har även de haft ett extra ont öga till människor av tro så klart. 2001 gav amerikanska Encounter Books ut Armando Valladares memoarbok ”Against all hope – a memoir of Life in Castro’s Gulag”. Valladares fängslades strax efter Castros statskupp och som så många andra på lösa grunder. Valladares kom att tillbringa närmare 20 år i olika fängelser och fångläger på Kuba. Innan sin fångenskap hade Valladares en ganska ljum inställning till sin katolska tro, men inspärrad blev Gud en levande verklighet för honom. Hans böner fylldes med mening och han kände Guds närvaro mycket starkt under dessa svåra förhållanden. Enligt Castro var dock Kuba officiellt ateistiskt och religiös praktik förbjöds. Med tiden blev regimen mindre nitisk med detta, men under åren efter statskuppen bestraffade man människor av tro. Valladares beskriver hur arkebuseringspatrullerna snabbade på avrättningarna om det fanns en risk att fången skulle skrika ut sina sista böner till Gud. De troende fångarna behandlades sämst av alla, just på grund av sin tro. Lägervakterna gjorde en hederssak av att störa och trakassera dem i deras böneliv. Troende fångar förnekades ofta en sista stund i bön innan de skulle avrättas. Naturligtvis så skulle även de ”omskolas” till att se det ”oförnuftiga” i att hysa Gudstro. Ateisterna vid makten satt ju inne med sanningen och visste att det inte fanns någon Gud, bara klasser och produktionsförhållanden.

Valladares klarade sig undan med livet i behåll tack vare sin brinnande tro och med hjälp av påtryckningar från internationella människorättsorganisationer. Han blev även den som avlade vittnesbörd inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter om förtrycket på Kuba. 1991 gav den ateistiska regimen upp sina försök att utrota religiös tro och idag blomstrar det religiösa livet på Kuba.

Tibet och Kuba. Två länder med sinsemellan mycket olika historia, men med det gemensamt att de drabbats hårt av det ateistiska våldet. Det finns inget ”gott” eller ”upplyst” med organiserad ateism. Historien visar att ateism precis som andra former av tro kan användas för både goda och onda ting, något som svenska ateister är helt oförmögna att förstå. Det är något av en historiens ironi att de svenska ateisterna sedan 1999 kallar sig ”Humanisterna”. Det finns en utmärkt term, nämligen human-etiker, en term som introducerades av den norska ateisten Kristian Horn på 1950-talet. Denna term skulle inte skapa så mycket missförstånd som begreppet ”humanist”.  

Det finns mängder av exempel på ateismens blodiga praktik, och jag ämnar med jämna mellanrum ta upp dem här.

Äntligen har vi fått en debatt om det svenska biståndets nivå och inriktning. Från Timbro har det kommit ett par välbehövliga råsopar och vissa tidningar har hakat på. Per Krause har i den lilla debattskriften Det svenska biståndsberoendet – om intressen och värderingar inom den svenska biståndsindustrin (Timbro, 2007) verklige identifierat kärnan i det svenska biståndsberoendet. Krause räknar med att i runda slängar 30 000 svenskar idag är mer eller mindre beroende av biståndsindustrin för sin försörjning, och denna grupp är ofta högt utbildad och mycket talför. Att offentligt argumentera för sin egen förträfflighet är en hederssak, och biståndsimperiet har lagt ner närmare 180 miljoner kronor på opinionsbildning för att övertyga skattebetalarna om att statligt biståndet är receptet mot den globala fattigdomen. Intressant är också att följa de väl upptrampade stigar som finns mellan SIDA och så kallade ”enskilda organisationer”. Dessa ”enskilda organisationer” är ofta högt politiserade organisationer med en mycket tydlig agenda. Ett riktigt otrevligt exempel är socialdemokratiska Palmecentret, som årligen tar emot cirka 200 miljoner kronor från SIDA. För dessa pengar har man bland annat bjudit in Hamas-sympatisören Azzam Tamimi, som hyllar självmordsbombare och vill utplåna Israel. Palmecentret har inte heller något så kallat 90-konto eftersom man menar att ”90-konto ännu diskriminerar fonder som ibland använder kanaler som är politiska. Vi har inte velat utesluta möjligheten att stödja politiska partier om dessa kan bidra till att stärka människors rättigheter och möjlighet att leva i fred.” Om man vill ”stärka människors rättigheter och möjligheter att leva i fred” bör man kanske inte bjuda in personer som Azzam Tamimi. Enligt Anita Dahlberg på den enskilda organisationen Forum Syd, är hennes organisation något av en plantskola för Sidamedarbetare. Och just denna järntriangel av ”enskilda organisationer”, SIDA och i viss mån UD, skapar, som Karuse skriver, en slags ”biståndskultur” där man lär sig att reflexmässigt rättfärdiga sitt arbete och vänjer sig vid de mycket goda villkor som erbjuds vid utlandstjänst. En sektor som är så hårt prioriterad av regeringar av olika färg lär sig inte självkritik och ödmjukhet. Varjehanda särintresse har också lärt sig att lobba för att få in just deras frågor i biståndet. Feminism och miljö kom redan på 1970- och 80-talen, och idag är det så klart HBT-frågor som ska in. Sida beslutade nyligen att integrera homo-, bi- och transfrågor i det svenska biståndet. Här kan man verkligen fråga sig om denna inriktning på biståndet verkligen speglar önskemål i de berörda länderna eller om Sverige vill slå sig för bröstet och exportera sin ur ett internationellt perspektiv ganska radikala syn i dessa frågor. Det tycks mest handla om att sprida politiskt korrekta värderingar. Integreringen av de så kallade HBT-frågorna är också ett uttryck för hur SIDA:s uppdrag hela tiden breddas för att ge plats för frågor som kan tycks ganska marginella när det gäller att skapa välstånd och bekämpa fattigdom. Det svenska biståndet blir istället en spegel av trender i det svenska samhället. På sikt kan denna successiva breddning hota själva kärnverksamheten, som i mina ögon bör vara fattigdomsbekämpning. Med tanke på att varje svensk i dagsläget ger cirka 3000 kronor per år till bistånd måste debatten om biståndet inritning och profil breddas i samhället. Jag är övertygad om att det finns ett brett folkligt stöd för ”klassiskt” bistånd, som fattigdomsbekämpning och katastrofbistånd. Men jag är inte lika säker på att skattebetalarna stödjer SIDA:s nuv